Annons

Metoo 1 år. En farlig tid för män?

När medierna nu ser sig om efter vad metoo-rörelsen uppnått, ser Ninni Carlsson, forskare och koordinator för #orosanmälan, en kontrovers i både Sverige och USA. Och det är en kontrovers om hur vi hanterar sexuellt våld i våra liv, relationer och samhällen. Det handlar om två sätt att definiera kränkningen, vem som är utsatt och vem som är förövare. Mellan två sätt att visa sympati, solidaritet och stöd.
Essä • Publicerad 13 oktober 2018
Detta är en personligt skriven text i Borås Tidning. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Från en demonstration i Seattle, USA i januari i år. Det är främst i USA och Sverige som Metoo-engagemanget har varit stort, men rörelsen sprider sig fortfarande.
Från en demonstration i Seattle, USA i januari i år. Det är främst i USA och Sverige som Metoo-engagemanget har varit stort, men rörelsen sprider sig fortfarande.Foto: Ted S. Warren

Det var en torsdag, fem dagar in i oktober. En artikel i New York Times. En amerikansk filmproducent. Skådespelerskor som satte ord på decennier av sexuella övergrepp. Åtta dagar senare skriver Lolo Carter på Instagram: ”Timell = TV4’s egen Harvey Weinstein.” Efter ytterligare två dagar Alyssa Milanos berömda:

”Suggested by a friend: If all the women who’ve been sexually harassed or assaulted wrote "Me too" as a status, we might give people a sense of the magnitude of the problem.”

Annons

Samma kväll, den 15 oktober klockan 23.39, skickar en kvinna vid namn Bibbi Good den första tweeten i Sverige på en rosa mobiltelefon: metoo. Dagen därpå briserar rörelsen. Kända och okända kvinnor vittnar offentligt om egna erfarenheter. Bland dem två svenska ministrar: Margot Wallström och Åsa Regner. Och från november, yrkesgrupp efter yrkesgrupp.

När medierna nu yrvaket ser sig om, efter sin tystnad i valrörelsen, och liksom tar sats inför 1-års dagen, undrar de över allt gott som rörelsen uppnått. Och jag tänker att, här står vi nu i Sverige och USA ett år senare, de två länder där metoo blivit störst, med en och samma kontrovers. Den som har avgörande betydelse för om och hur vi hanterar sexuellt våld i våra liv, relationer och samhällen. En konflikt mellan två sätt att tolka och förstå vad som sker när någon vittnar. Mellan två sätt att definiera kränkningen, vem som är utsatt och vem som är förövare. Mellan två sätt att visa sympati, solidaritet och stöd. Vi behöver få tag på denna kontrovers och hantera den.

Året blev ett avslöjandets tid. Men det började inte 2017, och inte heller med en hashtagg av Tarana Burke i USA 2005. Det vi sett sedan oktober förra året är en mobilisering som pågått i över 40 år. Rörelsen uppstod – precis som nu - i USA och spreds över västvärlden med ett utbyte av böcker, artiklar och personliga vittnesmål. I täten 1976, när den första debatten om våldtäkt exploderade i Sverige, gick den andra vågens kvinnorörelse. Företrädare för en halv miljon kvinnor stoppade en sexualbrottsutredning som de menade kränkte kvinnors rättigheter. En flodvåg av mediebelysning följde på 1980-talet, med ett kraftigt fördömande av sexuella kränkningar som fick avgörande betydelse.

Det var som att gå i mörkret vid en väg, berättar Barbro. ”Det var så mycket som jag då förklarade bort som någonting helt annat. Och så plötsligt blev det strålkastare på, och då blev det så tydligt att hela tiden hade det varit övergrepp.”

De kvinnor, som Barbro, jag intervjuade för min doktorsavhandling, om att bearbeta sexuella övergrepp och när det blev möjligt i Sverige, uttrycker samma starka behov som i metoo-rörelsen, samma inre tryck att sätta ord på det som hänt och säga det till andra. Det var som en tryckkokare.

Birgitta säger: ”Jag tror jag var så upptagen av det här ibland så jag bara måste säga det till vissa personer. Det är avslöjandets tid på nåt sätt och jag tror att man uppfattas då, eller att jag uppfattades, som ganska jobbig även om jag inte själv tyckte det. Det var bara det som fanns.”

Trots att det skiljer 40 år i ålder mellan den äldsta och den yngsta av dem jag pratar med, börjar alla avslöja övergreppen, blir hörda och besvarade i en och samma historiska tid. En tid då kvinnors och barns mänskliga rättigheter börjat diskuteras i Sverige och världen. De får nu utrymme att börja tänka – kritiskt - om det de är, eller har varit med om. I metoo-rörelsen sker samma sak. Karin Thunberg, den 28 oktober:

Sen kom jag hem och hamnade mitt i #metoo-debatten. Under dagarna jag varit borta hade tusentals kvinnor vittnat om allt de gömt undan längst in i sina kroppar och psyken. Sexuella ofredanden. Rena övergrepp. Som ett vulkanutbrott på sociala medier. (…) Stumt välsignade jag alla kvinnliga chefer jag haft, allt jag sluppit undan. Sen nådde jag påsen med smutstvätt och mindes plötsligt (…) Nu minns jag – också det som en gång kändes oundvikligt. Killarna som klämde upp oss tjejer mot en vägg i skolan, tog oss på brösten. Ibland nästan som i förbifarten. Nu, äntligen, är gränsen nådd. Snälla, låt oss hålla fast vid ämnet, så budskapet når fram till de som behöver höra: Till männen som tafsar, till killarna som ropar hora på skolgården.”

För att kunna benämna det förut onämnbara, längta efter att tala om det och finna stöd hos andra, behövs ett samhälle som vill höra och ett språk där sexuella handlingar kan få innebörd som kränkning. Etablerade medier fungerar som dörrvakter. De öppnar och stänger handlingsutrymmen och möjligheter.

Redan i oktober 2017 uttrycktes faror med metoo. Ett nyp i rumpan var bara ett skämt. Kvinnor skulle inte göra sig till offer utan ge igen eller avstyra mäns klumpigheter. Att peka ut någon som brottsling eller klandervärd, på ett sätt som kan leda till missaktning från andra, var oanständigt och kunde dessutom vara förtal även när uppgiften var sann. Män i arbetslivet kunde bli rädda att bli anklagade och inte våga luncha med kvinnor. Metoo-rörelsen hade gått för långt och kunde leda till populism.

Annons

Men kritiken fick inte fäste. Rörelsen hade ett starkt stöd i traditionella medier. Först på försommaren 2018 tar en backlash fart med Uppdrag Gransknings program "#metoo och Fredrik Virtanen". Plötsligt kom metoo, allas älskling, att få just den innebörd som varnats för, förknippad med förtal, hot, hat och mobbaktivism.

Att vara oskyldigt anklagad för sexualbrott, en Kafka-lik mardröm. Den erkänns i svensk lag. Blir du utpekad och därmed ärekränkt och missaktad kan du få juridisk upprättelse som brottsoffer. I svensk press framställs ”uthängning” som ett omfattande problem. Men i de dryga 65 metoo-upprop som bildades från november sker ingen uthängning, nämns inga förövares namn. Det är inte syftet. Syftet är, precis som från 70-talet, att göra sin röst hörd. Att säga, ”Det här var jag med om” och kräva förändring. Forskning visar också att falska anklagelser är mycket ovanligt.

Och att vara oskyldigt anklagad för förtal? Vem talar om det? Vem skyddar dig mot ärekränkning och missaktning när du avslöjar att du utsatts för sexualbrott? Diskrimineringslagen hjälper i arbetsliv och skola men inte generellt. Det borde den göra. Risken att bli misstrodd, skuldbelagd, stigmatiserad, utsatt för hot och andra repressalier är mycket stor för sexualbrottsoffer. Den risken har en lång, välkänd historia, trots att lagstiftning mot våldtäkt funnits i Sverige sedan medeltiden. Män som utpekas ges större trovärdighet än flickor och kvinnor som slår larm. Därför är det mycket svårt att berätta om sexuellt våld. Preskriptionstiden måste tas bort. Brotten måste gå att anmäla och pröva i domstol oavsett när de hände.

Det vi nu ser i USA handlar om just detta. Stödet för Christine Blasey Ford, som vittnat i Senaten om ett våldtäktsförsök när hon var 15 år, och för Brett Kavanaugh, domaren hon anklagar, delar USA. På Twitter och Facebook sympatiserar kvinnor med Blasey Ford under hashtaggen #WhyIDidntReport, om allt som gör det omöjligt att berätta. Samtidigt misstror och hånar Trump med följare henne offentligt. Medan Kavanaugh har valts in i Högsta domstolen, och Blasey Ford med familj lever gömda undan hotelser, konstaterar Trump: ”I say that it’s a very scary time for young men in America, when you can be guilty of something you may not be guilty of. This is a very very, very difficult time.”

Att benämna sexuellt våld är hotfullt eftersom det i huvudsak är mäns våld. Metoo har därför lett till en diskussion om ”alla” eller bara ”vissa” män bär ansvar. Den leder fel, till rädsla och kontrovers. I uppropen talar vi istället om att Sverige inte är tillräckligt jämställt; om sexism, makt, normer, beroendeförhållanden och situationer i vardagen som ger män legitimitet och handlingsutrymme att kränka kvinnors kroppar. Sådana strukturer är stabila men går att förändra. Vi måste göra det tillsammans.

Frågan är, när kan vi höra, känna med och tro på den som berättar om sexuellt våld? För de kvinnor jag intervjuat innebar sådan bekräftelse en starkt förvandlande kraft. Att bli verklig för sig själv.

Ninni Carlsson, forskare och lärare vid Institutionen för socialt arbete, Göteborgs Universitet.
Ninni Carlsson, forskare och lärare vid Institutionen för socialt arbete, Göteborgs Universitet.Foto: Jonas Lindstedt

Annons
Annons
Annons
Annons