Metallica imponerar fortfarande
Metallica
Plats: Ullevi, tisdag
Längd: 2 timmar 20 minuter
Publik: 64 050
Bäst: One, The unforgiven och att de spelar The God that failed.
Sämst: En oväntat låg scen gör det svårt att se.
Från extrem och obskyr thrash metal till Polarprisbelönade anordnare av folkfest. Nu sträcker sig Metallicas åldersblandade publik hela vägen från dem som sett bandet fler gånger än de minns tills förstgångsbesökare och delar av kungafamiljen. Men det är inget problem för amerikanarna att få alla i Metallica-familjen att känna sig omhändertagna.
Av de 18 låtar som spelas brukar ungefär en tredjedel variera mellan konserterna. Så det gäller att ha tur . Den stora vinstlotten i Göteborg är den sällan spelade religionskritiska ”The god that failed”, dessutom min favorit från det svarta albumet, om än inte perfektion live. Ett exempel på motsatsen är ”The memory remains” som lyfts av publikens deltagande. Dramaturgin följer sin givna form, från introt med gåshudsframkallande ”Ecstacy of gold” till att Lars Ulrich är den som sist lämnar arenan. Att bandet flyttar ut för att spela de sista låtarna på podiet framför är scenen är precis som fyrverkerierna som avslutar allt ingen överraskning – men det gör det inte mindre. mäktigt. Numera är det också kutym att Rob Trujillo och Kirk Hammett gör en bas- och gitarrcover på en inhemsk låt, och här kommer den stora överraskningen: Staten och kapitalet, i Ebba Gröns punkversion förstås, med Rob som tar sig igenom texten på något slags svenska. Tillsammans med 64 000 personer som skrattar och skrålar med.
Låtlistan är publikfriande och mycket effektiv, med till exempel ”One”, ”Master of puppets”, ”For whom the bell tolls”, ”Creeping death” och ”Seek & destroy” på rad. ”One” är som alltid mäktig med pyro och animationer. Den röda röken och sandstormarna av rent bibliska proportioner som fyller skärmarna under ”Creeping death” poängterar låtens dödliga innehåll. I ”For whom the bell tolls” syns nya animationer med spanska soldater och ”Seek and destroy” får trum-Ulrich så energisk att han med tungan ute liknar Toker i Snövit.
Fem låtar hämtas från senaste plattan ”Hardwired … to self-destruct” och de fyller sin plats väl. Inte minst delarna som framhäver James Hetfields sång. Undantaget är ”Spit out the bone”, tråkig i sig och särskilt som första extranummer. Efter ”Nothing else matters” zoomas Hetfield in, med publikens lysande mobillyktor i bakgrunden. Han visar upp plektrumet med statyn Poseidon på ena sidan och plats och datum på den andra, och luften vibrerar av förväntan trots att alla vet vilka strängar han ska slå an. ”Enter sandman” är egentligen ohyggligt uttjatad men blir ändå en extatisk avslutning.
Än en gång har Metallica lyft Ullevis icke-existerande tak. Och dessutom slagit nytt publikrekord för en metalkonsert i Norden.
