Var blev hettan av hos Antigone? Termometern stannar på ljummet

I Thebe sörjer systrarna Antigone (Mia Höglund-Melin) och Ismene (Karin de Frumerie) sina döda bröder, varav den ena förvägrats en traditionsenlig begravning av kung Kreon (Johan Karlberg). Kroppen ska istället ruttna i solen, ätas upp av vilda djur. Antigone går emot Kreon när hon i hemlighet ändå begraver brodern. När hon blir påkommen vill systern Ismene ta på sig skulden, vilket Antigone inte låter henne. Kreon dömer Antigone till döden för hennes brott, trots att hans egen son, Antigones trolovade Haimon (Ramtin Parvaneh), försöker sansa honom, och att siaren talar om de katastrofer som väntar om kungen fullföljer domen.

I regissören Kristina Hagström-Ståhls version av Sofokles klassiska tragedi försvinner den starka kärlek som driver Antigones mod att trotsa Kreon för att få begrava sin bror. Istället känns hon kall, som att det är trotset som är det väsentliga, och inte broderns värdiga avsked. En egentligen stark karaktär blir, tyvärr, ganska platt och ointressant. Även Ismene, som ju är villig att gå i döden för sin syster, förlorar här kraft och blir snarare tröttsamt vek.

Uppsättningen är vacker i sin melankoliska estetik, hela tiden ackompanjerat av skådespelarna själva. Carina M Johansson är underhållande som cynisk körledare, men inte ens de vassa insticken från henne, och tidvis de andra karaktärerna, når ända fram. Det är hela tiden något som fattas.

Pjäsen lyfts av musiken, scenografin, koreografin, och det teatrala i när Höglund-Melin och de Frumerie tillsammans tar på sig rollen som en korplik siare. Men det bestående intrycket blir aldrig mer än ljummet.