Med Kallifatides i kriget
Det dystra först: trots goda översättningar anser Theodor Kallifatides ”att vår tid inte stimulerar, inte förutsätter den krävande läsning som Iliaden erbjuder”. Med andra ord har bildningen i detta land gått förlorad och med den ett slags kulturellt kapital och konstnärlig nyfikenhet, reception. Om de rika bara vill lägre skatter och mera rikedom, och de fattiga bara underhållning och inga invandrare – och alla däremellan mest bara håller med och vårdar narcissismen på så kallat sociala medier – så har vi fått det urarva land som envisas med att kallas Sverige. En nation utan egenskaper. En befolkning som är nöjd med att leva i en märklig kombination av extrem teknisk modernitet och kulturell efterblivenhet.
””Slaget om Troja” är en mycket bra roman.”
Enligt SD kan Kallifatides aldrig bli riktigt svensk. Han är ju grek från början. Och nu har han mage att kritisera vårt utbildningsväsen. Fan vet om han inte är socialdemokrat också. Emellertid behärskar han något numera bortglömt, nämligen mytologin. Stora epos, som just ”Iliaden”. Och nej, han har varken drabbats av hybris eller blasfemi när han idag utger den lättlästa versionen av Homeros verk. Så jäkla lättläst är den för övrigt inte; mottagaren måste hålla koll på minst ett tjogtal figuranter och de subtila glidningarna i lojaliteter och svek.
”Slaget om Troja” är en mycket bra roman. Inte främst för dess lyskraft, dock, utan för dess lågmäldhet och komplikationsgrad. Här finns inga entydiga hjältar, eller skurkar. Här är ett meningslöst krig, men ingen enda meningslös gestalt. Här är ett våld och en grymhet som aldrig skulle kunna sändas i SVT, inte ens med varningstexter, och ett språk som stundom arkaiserar och härmar. Sköld mot sköld, svärd mot svärd, lans mot lans. Dammet yrde, hästarna gnäggade, fotfolket skrek. Metall mot metall, man mot man, liv mot liv. Och kvinnorna, främst Helena, framträder som viktigare subjekt än i originalet.
”Bomberna faller, tyskarna strider in i det sista mot såväl engelsmännen som de inhemska partisanerna – och plötsligt spelar de grekiska byborna fotboll mot de tyska soldaterna.”
Fast oavsett vad som hände då, för länge sedan mellan de färre trojanerna och de flera akajerna, oavsett Hektor och Akilles, oavsett de blodiga striderna, och faktiskt även oavsett det rikligt turnerade hedersbegreppet, så är det när nestorn Kallifatides närmar sig den egna byn som det blir riktigt ovisst. Det är våren 1945, jagberättaren är femton och förälskad i fröken. Detta nu vävs inte sällan intrikat samman med frökens homeriska berättelse.
Bomberna faller, tyskarna strider in i det sista mot såväl engelsmännen som de inhemska partisanerna – och plötsligt spelar de grekiska byborna fotboll mot de tyska soldaterna. Så är livet. Under mullbärsträdet träffas de varje dag, berättaren och Dimitra. Hans far sitter fängslad, hennes dricker för mycket vin och ouzo.
Men Theodor Kallifatides är måttfullheten inkarnerad. En av det urarva landets finaste och skarpaste författare. Spröd och kärv på samma gång. Kanske bara, för att tala med Dimitras ironi, en aning för svensk.
