Mästerligt svenskt svårmod
Korparna
Drama
I rollerna: Reine Brynolfsson, Maria Heiskanen
Regi: Jens Assur
Det mesta i ”Korparna” handlar om konflikter. En förälders kravfyllda förväntningar mot barnets drömmar. Ungdomens blickande mot horisonten mot de livströtta ögonen hos den äldre, förblindad under oket av pliktkänsla och vardag. En far som slitit på släktens gård i hela sitt liv och en son som inte vill fortsätta i hans fotspår.
Jens Assurs filmatisering av Tomas Bannerheds prisade roman, om en lantbrukarfamilj i 70-talets Småland, är en mästerligt fotograferad uppvisning i svensk svårmod. Atmosfären sköljer över en från första bildrutan där Agne (Reine Brynolfsson) tröstlöst kämpar med att få bort stora stenar ur sin åker. Traktorn går sönder. Himlen är mulen. Hemmavid är den inåtvända sonen mest intresserad av att studera fåglar (faderns ord att ”snart är det din tur!” låter mer som ett hot än fagert löfte). Agnes fru Gerd (Maria Heiskanen) är otrogen. Ekonomin går dåligt. Arrendatorn hotar med uppsägning. Det är tungsinthet deluxe.
Efter filmen hade jag en diskussion med två personer som tyckte att just tungsintheten var så urbota uppskruvad att den blev ofrivilligt komisk, och filmen därmed misslyckad. Jag håller inte alls med. Och då är jag ändå svårt allergisk mot eländespornografiska svenska dramer som vräker på med skilsmässor, missfall, självmord, arbetslöshet, hustrumisshandel och allsköns olyckor, helst redan innan förtexterna hunnit tona bort på bioduken.
För mig handlar inte ”Korparna” om att frossa i misär, utan om de första stapplande stegen då den destruktiva kedjan är på väg att brytas. När gammal hävd ifrågasätts och nedärvda traditioner inte längre omfamnas med undergiven självklarhet av nästa generation. Därför är det egentligen en hoppfull film, mitt i all synbar bedrövelse. Dessutom finns några medvetet humoristiska inslag. På annat sätt kan i alla fall inte jag tolka ett par av de ultracyniska dräparrepliker som Agne fäller.
Det är också en vacker film. Jens Assur, tidigare stillbildsfotograf, har ramat in de karga bilderna med stor respekt för motivens kombination av sorgsenhet och skönhet. Bilderna får ofta tala för sig själva, låter de inre och yttre landskapen speglas. På samma sätt som boken hyllades för sin svindlande språkskicklighet när den vann Borås Tidnings debutantpris 2012, är filmatiseringens bildspråk svindlande skickligt. Detsamma gäller skådespeleriet. Reine Brynolfsson gör en av karriärens bästa skådespelarinsatser, tätt skuggad av Maria Heiskanens lyhörda porträtt av hans hustru. I alla led är ”Korparna” en film som känns och smärtar. Ett mäktigt porträtt av människor som försöker bromsa tiden, men också av hur tiderna obevekligt förändras. För vissa till det bättre, medan andra går under.
