Kultur

Mänskligare för varje läsning

Kultur Artikeln publicerades

”Ah! Börgmann!” Att säga att den dämonridne regissören är en svensk klenod vore att kraftigt underdriva Ingmar Bergmans berömmelse. Nu återutges hans rika självbiografi ”Laterna Magica”. Rebecka Åhlund har läst.

Laterna Magica

Genre: Självbiografi

Författare: Ingmar Bergman

Förlag: Norstedts

Alla vet vem han var, det har gjorts en film om hans födelsemärke (”Fettknölen”, av Jane Magnusson och Liv Strömquist) och även folk som inte kan skruva ihop en Ivar vet vem som länge gått vid din sida.

Nu återutgivs ”Laterna Magica”, hans rika självbiografi, med ett gulligt förord av J.M.G. Le Clézio, och för mig är det tredje gången jag läser den.

Som barn hörde jag mina föräldrars bokcirkel gnälla om att de inte ”orkade med hur Bergman ältar sin barndom IGEN”, men när jag läste detta ”ältande” första gången i 20-årsåldern fascinerades jag av just hans barndomshistorier. De var så enormt detaljerade, mättade, skräckfyllda och klarsynt återgivna… När jag var runt 30 och just själv fått barn var det som stod ut allra mest hans oengagerade föräldraskap. Bergman verkade ha medverkat till 100 barns tillblivelse men lät ingen av dem någonsin påverka hans liv nämnvärt. Det gjorde mig upprörd, förstås, å deras vägnar, men väckte också tankar kring könsroller, skapandets tvingande kraft och den här grundgjutna uppfattningen om konstnären som närmast gudalik. Lena Olin blir gravid under repetitionerna av en pjäs och Bergman tycker att hon sviker.

Nu är jag drygt 40 och upptäcker återigen nya saker i Bergmans text. För varje läsning blir han mer och mer bara en människa, en tjomme med ständig ångest och nästan ständigt magknip. Jag kan relatera till det. Jag vill förstå, och det finns inget bättre sätt än att läsa ”Laterna Magica” – man behöver inte ens vara ett skit intresserad av hans konstnärliga gärning för att få ut otroligt mycket av hans självbiografi.

Det är lätt att fastna på de grymma historierna från lille Ingmars uppväxt, eller salivera av skvallerkoefficienten i alla kända namn som droppas, eller fnissa åt det faktum att på varje teater han arbetade på inrättades en egen, privat toalett för Bergman och hans oerhört besvärliga mage. Men ”Laterna Magica” har så mycket mer: en smärtsam, klarsynt ärlighet som är enastående sällsynt. En lakonisk humor som vilar även över de mörkaste perioderna. En berättarglädje och ett hästminne och en förmåga att väva ihop tider, platser, människor, verk med den lilla, ensamma människan och hans djupt mänskliga ångest.

Återkommer med ny rapport när jag fyllt 50 och läst om den igen.