Ane Kirkegaard: Mångkultur är en självklarhet i dagens Iran

Vi befinner oss på Det Heliga Försvarets Museum i Tehran. Ett museum om 1980-talets Iran-Irakkrig, så stort att man får ägna en heldag där om man vill hinna med allt. Ett krigsmuseum, som alldeles uppenbarligen medvetet har designats för att göra besökaren – som oftast är en iransk skolungdom – om inte till pacifist, så i alla fall till en fredssökande, krigsvägrande människa.

Det är så lätt att glömma. Lätt att glömma fattigdomen som höll människor i ett järngrepp, lätt att glömma det politiska förtrycket, tortyren, förföljelserna. Och lätt att inte låtsas om, i efterhand, att andras intressen var avgörande för detta förtryck. Att andra faktiskt ville att det skulle vara på just det sättet. Glömskan, viljan att inte komma ihåg underlättar för berättelser som idag gärna beskriver reaktionen, revolten, revolutionen mot detta förtryck som det egentliga problemet.

Snart är det 40 år sedan iranierna, på egen hand, beslöt att kasta ut de som under 200 år nästan oavbrutet hade understött korrupta ledare som sålde ut landets värden till europeiska kolonialmakter, och skrev under ofördelaktiga kontrakt med amerikanska och europeiska storföretag. En revolution som 1979 portade USA och Storbritannien, som 1954 genomförde kuppen mot den demokratiskt valda regeringen och återinförde monarki med en suverän kung i dess ställe. Väldigt lätt att glömma att dessa intressen understödde grannens försök att ockupera. Det Heliga Försvarets Museum är en minnesbank, ett arkiv över detta krig som kom att avgöra revolutionens framtid, stärka den: utan kriget hade Iran sett annorlunda ut. Hur vet vi inte, men annorlunda.

Revolutionen så som den kom att se ut har mötts med kritik inifrån, den har förhandlats och förändrats med nya generationer, och påverkats i olika riktningar av politiska aktörer med vitt skilda uppfattningar om Irans framtid. Den har bemött kritiken med vrede och förtryck, men också med en tydlig lyhördhet för vad man kan kalla folkvilja.

Gatubilden i iranska städer är en annan än den man ofta tänker sig, och kan fungera som en typ av barometer på hur stat och folk ständigt förhandlar förändring. Föreställningen man har i Sverige, är ofta en av svartklädda kvinnor som blygt skyndar fram längs gatorna, som mörka skuggor. Verkligheten är en annan, och visar hur befolkningen ständigt utmanar statliga regelverk. Svepande kappor och schalar i alla tänkbara färger och mönster nonchalant och löst draperade kring en nackknut eller över löst hår, tighta jeans eller vida byxor under vackra blusar, dramatiska solglasögon – iranskt modes street style är idag allt annat än skyndande och skygga mörka skuggor!

Om man skall tro Maryland-universitets senaste politiska kartläggning av Iran från januari i år, så stöds det system som revolutionen skapade av en majoritet iranier. Samtidigt finns önskan om förändring. Viktigast kanske är att komma ihåg att politiken i Iran sedan 1979 främst förändras inifrån, att den inte styrs av utländska politiska och ekonomiska intressen. Den formuleras i ständiga diskussioner mellan människor på gatan, mellan vanligt folk och politiska representanter, genom konstnärliga uttryck och genom demonstrationer och protester som till exempel de som pågick under vår nyårshelg. Brinnande bilar, skottlossning mot polisen, molotovcocktails.

Bilderna från demonstrationerna liknade till förväxling de som kom från upploppen i Paris som pågick samtidigt. Och till skillnad från Frankrike, stämde de inte alls överens med hur det brukar se ut när folk ger uttryck för sitt missnöje i Iran. Våld som politiskt uttrycksmedel är oacceptabelt i Iran, liksom i Sverige. Att det förekom våld vittnar om att andra krafter var inblandade. Där, liksom här, får bara polis och militär bruka våld, och trots tortyr, de många dödsdomarna och de mycket reella hoten mot kritiker, är relationen mellan vanliga iranier och polisen inte nödvändigtvis färgad av rädsla.

En nattsuddare på väg hem, med ett grepp om kanten på polisbilens öppna fönster, ges en freeride på sin cykel genom den nersläckta stan, och unga som gamla stannar till och småpratar med poliserna som har stationerats ut för att förhindra våldsyttringar under demonstrationerna. Förekomsten av alkohol vid fester hemma utgör inte längre skäl för polisen att ingripa, och avsaknaden av en slöja får inte längre leda till ett gripande.

Iran förändras, som alla samhällen gör, och har en mycket längre historia av civilisatoriska förändringsprocesser än vad Europa har. Landet är genom sin historia en kosmopolitisk statsbildning med flera tusen års vana av att inkorporera människor med vitt skilda bakgrunder, kulturer och religioner. Historien är synlig inte bara genom förekomsten av kyrkor, synagogor, zoroastriska eldtempel och moskéerna tillhörande olika riktningar inom islam – från sunni till olika Shi’a tolkningar – utan finns representerade i människorna själva. Blonda och blåögda iranier syns handla i basarerna, sida vid sida med iranier med afrikanskt, arabiskt och centralasiatiskt ursprung. Multikulturalism är inte ett problem utan en självklarhet; det är det som gör Iran till Iran.

Det samlande elementet är majoritetens religiösa tillhörighet. Den finns representerad i alla kulturella grupperingar, från kurder till perser, turkar, bandari, som hittar sitt ursprung i Östafrika, och araber med ursprung väster om Persiska viken. Islam blir därför självklart den punkt kring vilken staten formas, till skillnad från Sverige, där den historiskt formade kulturella majoriteten har blivit statsbärande.

När iranier med all rätt protesterar mot ökande ekonomiska problem, i frustration över att löftena om utveckling inte infrias i den takt man hade hoppats efter att FN-sanktionerna hävts och isolationen långsamt brutits, är det inte önskan om en sekulär statsbildning som driver. Drivet finns i den demokratiseringsprocess som långsamt har satts igång av president Rouhani. Förutom att polisens rätt att ingripa i privata angelägenheter har kringskurits har mäktiga män ställts inför rätta och dömts för korruption, och många är rädda att åka fast.

Och kanske viktigast av allt: årets budget var för första gången transparent. Den är en del i Rouhaniadministrationens demokratiseringsarbete (Sveriges budget är till exempel offentligt tillgänglig, som en del av offentlighetsprincipen). Inte nog med det: budgeten specificerade hur mycket som går till vilka delar inom till exempel de religiöst och militärt kontrollerade sektorerna, alltså, lokala maktcentra får inte längre spendera pengarna som de vill, utan måste följa budget.

Detta ökar transparensen även när det gäller vilka som smusslar undan pengar, alltså ett grepp mot korruption, och centralt för att kunna demokratisera ett samhälle. Religiösa och militära ledare som känner sig hotade reagerade med att försöka förhandla med Rouhanis regering genom demonstrationer, ett tecken på att de inte har direkt inflytande över regeringen.

Samtidigt som Iran är mitt i en långsam demokratiseringsprocess finns hoten om att utländska intressen återigen försöker bestämma Irans framtid, utan att tillfråga iranierna själva. Hoten har en distinkt militär överton. En överton som osökt leder tankarna tillbaka till Det Heliga Försvarets Museum i Tehran. Museets symbol är en fredsduva, som samtidigt utgör en stiliserad tulpan, vars mitt formar en patron, och vars ena kronblad bildar den fladdrande änden av ett pannband, allt omgivet av en fyrkant. Tulpanen är en symbol för martyrskapet; pannbandet bars av soldater under kriget mot Irak.

Här finns alltså landet självt, dess önskan, och dess realistiska läsning av den regionala och globala politiska kontext det befinner sig i. Symbolen blir ett svar på frågan om hur Iran skulle reagera om andra skulle försöka påverka landet militärt: Med den defensiva utgångspunkten att fred är det enda rätta, är man beredd att försvara sin självständighet militärt, och varje iranier som dör för att skydda denna rätt till självbestämmande kommer att räknas som martyr.