Kultur

Maffig Fantomen förför publiken

Musikal Artikeln publicerades
Foto:
Fred Johanson spelar Fantomen.

Göteborgsoperans ”The Phantom of the Opera” är både underhållande och maffig. Att den tassar mellan musikal och opera light förhöjer upplevelsen, skriver Bella Stenberg.

Musikal

The Phantom of the Opera

Plats: Göteborgsoperan

Musik: Andrew Lloyd Webber

Sångtexter: Charles Hart och Richard Stilgoe

Regi: Tiina Puumalainen

Koreografi: Osku Heiskanen

Scenografi: Teppo Järvinen

Medverkande: Sophie Asplund, Fred Johanson, John Martin Bengtsson, David Lundqvist, Anders Wängdahl, Karolina Andersson, Erika Sax m f

Längd: 2 timmar 50 minuter. Spelas till 20 maj

Visa mer...

Den berömda ljuskronan från Opéra Populaire i Paris far hela vägen från scenen upp i Göteborgsoperans tak. ”The Phantom of the Opera” ger många tillfällen till överdåd. Avskalad, hör jag från besökare som sett den förut, men vi andra märker inte det, eftersom mastodontkänslan finns där och nästan varje sång har ny scenografi.

Skräckromantik och romantik är bärande ingredienser, men musikalen är intressantare som utvecklingsberättelse än som kärlekshistoria eller triangeldrama. Christine Daaé (Sophie Asplund) är dansare men vill hellre sjunga. En mystisk man har gett henne lektioner. Karolina Andersson har roligt med den parodiska rollen som operadivan Carlotta Giudicelli, och när hon efter ett mystisk olycka vägrar uppträda får Christine sin chans. Samtidigt dyker barndomsvännen Raoul, greve De Chagny (John Martin Bengtsson) upp.

”The Phantom of the Opera” har sedan urpremiären 1986 i London (där den alltjämt spelas) setts av över 140 miljoner människor i 30 länder. Det är lätt att förstå varför. Det är också ett tydligt varumärke som inte får ändras särskilt mycket. Men även regler kan ruckas på. Fantomens nydesignade guldfärgade mask är nog mer spännande för kostymören än publiken, men samproduktionen med Finlands nationalopera är den första skapad för ett riktigt operahus, med egen orkester och kör.

Foto:
Frida Engström (Christine) och Joa Helgesson (Fantomen).

Regissören Tiina Puumalainen har betonat att hon är mest intresserad av Christine och hennes utveckling från naiv flicka till beslutsam kvinna. Musikal är inte det bästa verktyget för karaktärsporträtt, men som ung och ogift år 1881 är Christine omyndig och har inte mycket annat val än att hitta en man. Alternativen är den passionerade musikens ängel eller den rike barndomsvännen. Det farliga mot det trygga. Fantomen ber henne att se mannen bakom monstret, men därunder lurar ännu ett monster. En hämndlysten man som försöker köpa kärlek och som vill skapa och äga sin kvinna.

De lättare scenerna har en smått Monty Pythonsk känsla. Trapporna, underjorden och den dimtäckta sjön är mäktiga. Fantomens orgel är en storslaget förvriden goth-variant. I uppsättningen finns hela tre andra, operorna ”Hannibal” med stora papperselefanter, den komiska ”Il muto” och den av Fantomen komponerade rätt usla men metafunktionella”Don Juan triumferar”.

Framför allt är det en musikal fylld av hits. Den oförglömliga titellåten, Fantomens förförelsesång The music of the night och Raouls och Christines kärleksförklaring All I ask of you, som alla tre vävs in på andra ställen. Uppsättningen tassar mellan musikal och opera light, vilket förhöjer upplevelsen och ger mer kraft, både vad gäller röster och orkestrering. Fantomen (Fred Johanson) övertygar dock mer i de sårbara partierna än som dramatisk, farlig och lockande. De två operahusen har tagit tillvara på sina tillgångar och skapat en musikaliskt maffig variant som förför publiken.