Kultur

Lyckad stumfilmsteater på Backateatern

Teater Artikeln publicerades
Anna Harling, Ove Wolf, Nemanja Stojanović, Emelie Strömberg i Flickan med svavelstickorna.
Foto: OLA KJELBYE
Anna Harling, Ove Wolf, Nemanja Stojanović, Emelie Strömberg i Flickan med svavelstickorna.

”Flickan med svavelstickorna” som stumfilmsteater är ett lyckat koncept. Föreställningen är både sorglig och samtida, skriver BT:s Bella Stenberg.

Teater

Flickan med svavelstickorna

Plats: Backa Teater

Av: Rikard Lekander efter en saga av HC Andersen

Regi: Rikard Lekander

Med: Ylva Gallon, Eleftheria Gerofoka, Anna Harling, Ulf Rönnerstrand, Nemanja Stojanović, Emelie Strömberg, Ove Wolf

Musiker: Stefan Abelsson, Daniel Ekborg, Mats Nahlin

Koreograf: Cecilia Milocco

Scenografi och kostym: Kajsa Hilton-Brown

Kompositör: Christian Gabel

Längd: En timme

Från 6 år

Spelas till 13 maj

Visa mer...

HC Andersens korta saga är sorglig. Rikard Lekanders version är både sorglig och samtida. Uppsättningen är fin – men det är ingen vacker samtid vi lever i.

En fattig flicka säljer svavelstickor men ingen vill köpa. Utfrusen ur samhället traskar hon runt i mörkret. Den alkoholiserade mamman (eller är det trafficking?) avkräver henne de få slantarna och ger henne stryk innan hon tvingas ut i den rysliga kylan igen.

I nyårsnatten möter hon stressade, mobilberoende pendlare som får illustrera hur bra vi är på att inte se. Hon utsätts för nyårsfirande mobbare (”Det var inte snällt!” hörs ett barn ur publiken) och en smygande tjuv.

Rikard Lekander, känd för sin skräckteater, gör stumfilmsteater för barn och det är ett lyckat och tydligt koncept. Och inte särskilt långt från gotik och urban fantasy, med överflöd och konsumtionshets, tiggare och utsatthet. Människorna är omänskliga, döden är närvarande och Flickans lidande tydligt. Ändå dröjer det så länge innan hon ger upp hoppet.

”Föreställningen är ordlös men musiken förstärker känslor och stämningar.”

Föreställningen är ordlös men musiken förstärker känslor och stämningar. Ensemblen bygger upp visuella scenbilder och ofta liknar det just stumfilm. Intrycket förstärks med kläder och rörelsemönster, till och med en figur som liknar Charlie Chaplin. Det finns plats för skatt också.

Alla utom skickliga Emelie Strömberg som Flickan spelar flera roller. Förbipasserande, familjer, men också leksaker och mat. För till sist är Flickan så utmattad att hon ser syner. En dansande kalkon och en tröstande nalle, värme och kärlek. Det överflöd hon tidigare sett andra ha genom fönstren. Så nära men så långt bort.

Och så kort vi sörjer henne när det är slut.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.