Lustfylld blandning av respekt och respektlöshet när Anna Pettersson tar sig an Bergman
Anna Pettersson, teaterchef och skådespelare på Strindbergs Intima Teater i Stockholm, har de senaste åren förnyat svensk teater med sina banbrytande versioner av Strindbergs ”Fröken Julie” och Ibsens ”Hedda Gabler” samt ”Vildanden”. Det är uppsättningar där hon som både skådespelare och regissör har dekonstruerat dessa texters patriarkala mönster och givit publiken nya perspektiv på dem, bortom de sedvanliga naturalistiska tolkningar de oftast ges.
Därför var det med stor nyfikenhet jag såg hennes gästspel på Borås stadsteaters lunchscen med standup-föreställningen ”Bergman – en standup”. Ingmar Bergman är också en manlig konstnärlig klassiker vars släktskap med både Ibsens och Strindbergs verk är väl känt.
Och Anna Pettersson tar sig an Ingmar Bergman, vars 100-årsjubileum knappast gått någon förbi, med samma lustfyllda blandning av respekt och respektlöshet som hon vederfarit Ibsen och Strindberg.
Hon driver hejdlöst med Bergmans väl kända toalettnojor (”Latrina magica...”), den devota hyllning han ständigt fick – och fortfarande får – från sin omgivning samt hans tyranniska chefskap. Men hon ser också hans storhet, inte minst i hans vilja att experimentera med formen, en vilja han delade med Strindberg.
”Det är en standup, absolut, men inte med gapflabbet i sikte”
Men den timme Anna Pettersson står på scenen i Borås handlade inte bara om Ingmar Bergman. Den handlade också om skådespelaryrkets alla (bak)sidor och den psykologiska realismens hämsko på svensk teater, inte minst.
Det är en standup, absolut, men inte med gapflabbet i sikte, utan snarare präglad av en milt intensiv och komisk eftertanke kring teaterkonstens ofta missaktade möjligheter att faktiskt se publiken i ögonen, just de möjligheter som Anna Pettersson visar med sitt eget konstnärskap. Och med sin standup.
