Lundbergs obönhörliga språk etsar sig fast
Ofarbar tystnad
Författare: Andreas Lundberg
Förlag: Modernista
Genre: Roman
Andreas Lundbergs debutbok ”Storm i den pelare som bär” var en omskakande och smärtsam helvetesskildring från en låst psykiatrisk avdelning på Sahlgrenska sjukhuset. Nu kommer skärseldsvandringen ”Ofarbar tystnad”, del två i den tänkta romantrilogi som också skall skapa en glidning längs färgskalan: från svart över det gråa och mot himlens vithet. Ännu vet han inte om en himmel existerar och så länge vägarna dit kanske inte är farbara så är han beredd att, med Dante, ”gå mot himlens stjärnor”.
Efter ett krossat äktenskap och ett uppbrott infaller långa perioder av förlamning och förstumning. Han saknar bostad, jobb och pengar och sjukdomen gjorde att han nästan hade ”förlorat berättelsen om sig själv”. Nu försöker han ”bedövad kräla upp ur de leriga massgravarna i skyfallet, tillbaka in i berättelsen”.
”Lundberg skriver liksom inifrån sin smärta och hans röst är svår att värja sig emot.”
Man kan inte klaga på närvaron i den här skildringen. Lundberg skriver liksom inifrån sin smärta och hans röst är svår att värja sig emot. Uppfordrande borrar den sig djupt in i oss. Berättelsen utvecklas genom korta anteckningar, iakttagelser, citat och böner sammanvävda i en skrift som prövar ordens existentiella motståndskraft. Som genomlevd och naken visar människan i jagets inspärrning men där vi också kan följa hennes olika utbrytningsförsök.
Lundberg bestämmer sig för att gå i kloster. Han får bo hos systrarna på ett dominikanerkloster i Skåne och följer där de olika rutinerna i vardagen och läser också noga böckerna han upptäcker i klostrets bibliotek. Gradvis ersätts citaten från Baudelaire, Michael Strunge och William Butler Yeats med referenser till kristna mystiker som St Benedetto Labre och Maddalena dei Pazzi.
Risken att skriva in sig i mystikernas formelartade bönböcker om smärta och tro undviker Lundberg inte alltid men oftare ändå använder han sina nya upptäckter till att härda sitt seende och sitt språk. Han är ju också smärtsamt medveten om att den själ som skall renas fortfarande ”går omkring som en insekt”. Med Baudelaire inser han att ”den andliga striden är lika brutal som människors fältslag”.
”Hos Lundberg är det också, precis som hos Celan, språket som finns kvar efter alla förluster.”
Titeln på den första boken hämtade Lundberg från Rilke. Titeln ”Ofarbar tystnad” kommer från en dikt av Paul Celan, en poet som ständigt skrev inifrån sin förtvivlans skärseld. Hos Lundberg är det också, precis som hos Celan, språket som finns kvar efter alla förluster. Ett språk som kan vara sprött och sårbart men även hårt och obönhörligt etsande sig in i oss. Hur som helst, det här en hudlös prosa som jag inte vill vara utan, Visst, det gör ont att läsa honom men det är också berikande och vidgande.
