Kultur

Livfull uppföljare till Broadwaysuccén

Skövde Artikeln publicerades
Mattias Ermedahl som Thomas och Lars Hjertner som Alvin.
Foto: Tilo Stengel
Mattias Ermedahl som Thomas och Lars Hjertner som Alvin.

En Broadwaysuccé från 2009 får sin livfyllda efterföljare i kammarformat på Göteborgsoperans Skövdescen.

Musikal

Mitt livs berättelse

Göteborgsoperans Skövdescen

Sverigepremiär av musikalen

Musik och sångtexter: Neil Bartram

Manus: Brian Hill

Översättning: Elsa Fryklund

Regi: Victoria Brattström

Scenografi och kostym: Karin Dahlström

Ljus: Anna Wemmert

Medverkande

Thomas: Mattias Ermedahl

Alvin: Lars Hjertner

Musikalisk ledning och piano: Per Larsson

Cello: Junghyun Byun

Saxofon och klarinett: Rosa Campoy

Visa mer...

Här kommer också Lars Hjertners hela potential till sin rätt och här sprängs gränser i såväl fysik som psykologi.

En livslång vänskap varar inte för evigt. Plötsligt står den ene kvar och skall hålla minnestal över en bortgången vän. I en fartfylld tvåmansmusikal tecknas Alvins och Thomas vänskap från tidig skoltid till Alvins död. Thomas, som har blivit en framgångsrik författare, brottas med sina minnen och konsten att skriva ner dem.

Då står den avlidne Alvin där för att hjälpa sin vän. Inget konstigt med det. Med fantasins hjälp och en välregisserad teaterlek får vi följa deras gemensamma minnen, omväxlande med Thomas´ tillbakablickande reflektioner kring vad som varit. Med Mattias Ermedahl i rollen som Thomas ser vi en strikt, stressad och sorgtyngd vän som börjar inse sina misstag i relationen till Alvin.

Thomas har lämnat småstadsidyllen och erövrat världen, blivit berömd och mer eller mindre glömt bort sin barndomsvän. Kontrasten till den av Lars Hjertner livfullt och ömsint tecknade Alvin är slående. Han har blivit kvar i sin pappas bokhandel, intresserar sig för fjärilar och är allmänt en udda figur, men som hela tiden försöker hålla kvar kontakten med Thomas. Många scener blir djupt berörande, som när Alvin glädjestrålande tackat ja till en inbjudan av Thomas till storstan', men i sista minuten får veta att det inte längre passar Thomas att ta emot honom.

Men det är inte bara sorgliga minnen vi får ta del av. De kommer in mot slutet av deras vänskap, medan alla roliga minnen från barndomsåren blir de viktigaste. Som när de gjorde snöänglar eller lekte i den fantasieggande bokhandeln, kikade på skolfröken Remingtons begravning från en gömd plats på läktaren eller tävlade i att kasta pinnar över vattenfallet. Den väl fungerande scenografin med två raka bänkar som förvandlas till passande attribut allteftersom tillfället kräver, är genial i all sin enkelhet.

Musiken spelas från den öppna fonden och är ytterst följsam och illustrerande i alla känslomättade lägen. Sången klingar starkt och övertygande ur de båda herrarnas strupar och imponerar med väl avvägda nyanser. Ja, jag blir imponerad av hur väl man lyckas fånga alla känslor både i sång, tal och gestik, och Lars Hjertner bidra inte minst till att ge föreställningen liv med sitt professionella musikalartisteri. Här finns inga döda punkter även om tempot växlar från flaxande fjärilsvingslag till eftertankens kranka blekhet.

Frågan om vad man gör med sin tid och sina relationer genom livet blir högst levande. Den till det yttre framgångsrike i detta stycke visade sig vara högst beroende av den som levde i skymundan. Inga framgångar stod skilda från upplevelser med barndomsvännen, och här blottläggs frågeställningen och kritiken mot idén om geniet som ensamskapande. Det blev en succéartad sverigepremiär som snart också kommer på turné i regionen. Ett utmärkt tillfälle att få en kick i tätt riktning mot vänskapsvårdande insatser!