Litterära gestalter förs fram ur skuggorna
När engelska drottningen Victoria en morgonstund får hjälp att trä på sig strumporna av sin ”käre Albert” och när nyförlovade Gunnar Myrdal skickar sina trasiga och skitiga strumpor och kläder till sin av hushållsgöromål totalt ointresserade fästmö Alva, då får vi vara med. Det sker i svensk-engelska äkta paret Catharina och David Millers bok ”På spaning efter kända författare”. Där presenterar de åttio litterära kändisar från Brittiska öarna och Norden. Slump styr urvalet, berättar de.
Som titeln anger handlar det mer om personer än om författarskap. Med tonvikt på platser, där de utvalda åttio verkat, dyker paret Miller i ord och bild ner på det anekdotiska och uppseendeväckande.
Två skrivande drottningar, Victoria och svenska Kristina finns med liksom tio nobelpristagare, medan Norden utanför Sverige är snålt behandlat.
Catharina Miller, lärare, kulturjournalist och översättare, skymtar ofta själv i texterna. ”Hur kunde du?” utropar hon till George Bernard Shaw apropå hans inställning till rasbiologin och hon erbjuder läsaren att låna hennes eget exemplar när en bok är svårfunnen.
Lyhört avlyssnar hon feminism lika väl som sorg. Moa Martinson kallar sin make sedan tolv år, diktaren Harry, för ”Esteten Martinson som aldrig gjorde ett handtag” . Och hennes förtvivlan när hennes två yngsta pojkar drunknat lyder lika bistert hjälplöst än i dag: ”De var stela som vedträn, när jag körde hem dem på sparken”.
Catharina och David Millers bokprojekt har pågått ett decennium och började med att de ville bli hemtama i varandras länder. Bilderna, oftast tagna av David Miller, visar bland annat små röda svenska prästgårdar där genier växte upp och brittiska herresäten och idyller. På ett ser man ett av Kejsar Napoleons skrivbord, som outgrundligt hamnat på TV-godset Downton Abbey som egentligen heter Highclere Castle. På ett annat tronar Sigmund Freuds världsberömda divan. Den, liksom hela hans arbetsrum räddades över till London 1938 när han gick i landsflykt undan nazisterna. Och gissa av vem? Jo, av Napoleon senkomna ättling prinsessan Marie Bonaparte, Freuds vän och kollega.
Är en anekdotisk bok av det här slaget motiverad? Ja, det tycker jag. Den för fram gestalter ur skuggorna, ger mersmak på glömda författarskap och förmänskligar ikoner. Och den är vacker. Men det är slappt att (på sidan 15) göra Nobelpristagaren från 1983, William Golding, istället för 1700-talsfilosofen William Godwin, till Mary Shelleys pappa, ni vet hon som skapade ”Frankensteins monster”. Korrekt blir det först många sidor senare.
