Lisebergskaninen har parat sig med jultomten, typ

Det är alldeles tydligt att det som utspelas på scenen äger rum i ett bottenskikt, det sociala djup ur vilket om natten plundrande hoodies i somras drog fram genom Englands städer och fick en rosenkindad Cameron att åkalla the full force of the law.

Vintertid är den unge britten Andrew Sheridans debutpjäs, och den står i traditionen från Pinter och Wesker där människor i en underklass utan hopp och möjligheter inte har makt att åstadkomma någon social förändring och endast kan ta ut personlig frustration och ångest genom att plåga någon i värre underläge. Skillnaden är att den sociala utopin, drömmen om något bättre, nu är bortblåst och tillvaron alltmer splittrad och opåverkbar.

Här lämnas fyraårige Oscar till sina morföräldrar när hans föräldrar som avskyr honom vill bli av med honom. Pjäsen gör sedan nerslag i Oscars liv fram tills han blir femton och i en vrålande konfrontation inser att också hans morfar avskyr honom för att han blev orsaken till att dottern försvann. Sven-Åke Gustavsson spelar morfadern i kantig och kolerisk desperation, pojken i Caroline Söderströms tufsigt rödhåriga gestalt vibrerar av kärlekslängtan medan Anna Bjelkerud som blek och själsligt sargad mormor rånas av sin dotter på de sista slantarna.

Pjäsen består av ett tiotal korta och intensiva nedslag i den dysfunktionella familjens liv, årstider växlar men socialt råder istid, de eruptiva känsloutbrotten ändrar inte på den saken. Det är mycket kroppsvätskor, solkiga underkläder, en pedofil i parken, en våldtäkt, en bisarr tok i cykelhjälm och gul regncape med en sköldpadda i kartong vid en busshållplats om natten. Runt de sårade och ensamma smyger stora rosa gnomer, Lisebergskaninen har parat sig med jultomten, typ, och lutar sina tunga huvuden i stel förundran över dem som gråter.

Vintertid säger något viktigt om ett samhälle som är illa ute. Tungt.

Christian Swalander