Lilla Debutantpriset 2016: ”Att göra”

Jag öppnade min kalender och en utriven sida från ett skrivblock trillade ut. Papperet hade mjuknat och kanterna var nötta. Det såg ut att ha vikts ihop och vecklats ut miljontals gånger. Bokstäverna som fanns på ena sidan var skrivna med olika typer av pennor, allt från klarröd kulspets till blekgrå blyerts. Mina ögon drogs mot den korta och koncisa överskrift som jag själv klottrat ner för nästan ett år sedan. Att göra.

Den första punkten lydde: Köpa graviditetstest. Nästa var en påminnelse om att gå till ungdomsmottagningen. Jag mindes hur en kvinnlig anställd plirade på mig bakom ett par tjocka glasögon. ”Ni skyddade er alltså inte?”

Hennes ton var lugn och saklig, men jag blev ändå irriterad. ”Nej, varför skulle jag vara här i så fall?”

”Jag vill bara hjälpa dig. Hur kom det sig att ni inte använde något preventivmedel?”

I en enda hastig rörelse reste jag mig upp. Det här skulle inte ge något. Utan att bry mig om damens protester störtade jag ut ur rummet och stormade genom foajén, där flera andra vilsna tonåringar satt. De tittade konstigt på mig. Jag ignorerade dem och fick istället syn på en skål med gratis kondomer som stod på ett bord vid ytterdörren. Det var för sent för sådant nu. Fan också.

Följande punkt var överstruken. Ring honom. Ilska som jag trodde att jag hade förträngt bubblade upp igen och jag gick snabbt vidare. Strax därunder, mitt på en kaffefläck, stod det Glöm honom. Än så länge var målet inte uppfyllt till hundra procent, men jag tyckte själv att jag åtminstone var på god väg.

Efter det kom en herrans massa tider och datum.

Inskrivning hos barnmorskan 12/9 kl. 11.30. Barnmorskan 17/10 kl. 09.00.

20/11 kl. 10.15.

16/12 kl. 13.45.

15/1 kl. 09.30.

Ju längre tiden gick, desto tätare kom besöken. Det fortsatte så ända till en notering angående den 3/6, då datumen plötsligt upphörde.

Sedan följde den sista anteckningen, bestående av ett skakigt klotter. Prata med adoptionsbyrå. Ett telefonnummer. Några namn. Det brände till av skuld i mitt hjärta. Jag visste inte om jag någonsin skulle förlåta mig själv. Ett oerhört svek mot mitt eget kött och blod.

Minnena överväldigade mig nästan där jag stod och stirrade på lappen. Allt som hänt under det senaste året låg precis framför mig och tvingade mig att gå igenom det en gång till. Alla bedrövelser, all rädsla. Paniken och ångesten.

Jag ruskade på mig för att bli av med känslorna. Det var dags att släppa taget om det som varit och ta tillfället i akt att skänka lite glädje till den där listan. Jag greppade en penna, en blå bläckpenna jag fått på en mässa någonstans, och skrev ner några nya ord med min finaste handstil. Idag: Köp barnkläder till Rasmus.