Lena Kvist: Lena Kvist: Världsherravälde för barnböckerna – det vore rimligt
Det var torsdagsmorgon i Kulturhusets café och jag satt på en liten scen tillsammans med Dagens Nyheters redaktör för barnböcker, Lotta Olsson.
Framför mig hade jag en tallrik med en frasig croissant samt, om jag höjde blicken, ett hav av bibliotekarier, de flesta med barn- och ungdomsinriktning.
Jag känner mig ofta extra ödmjuk i bibliotekariers sällskap.
Ingen har någonsin sagt ”det var kulturchefen på min tidning som gjorde att jag blev författare/litteraturpristagare/en bildad och klok människa”. Däremot har jag läst många gånger när kulturella storheter ser tillbaka på sin ungdom saker som ”det var bibliotekarien som uppmuntrade mitt läsande och gjorde att jag blev den jag blev”.
Jag kände mig ödmjuk också för att vi på scenen skulle diskutera barn- och ungdomslitteraturkritik. Och det är sannerligen inte en gren där vi svenska kulturjournalister i allmänhet briljerar. Inte jag heller, precis – men till min förvåning visade det sig att BT faktiskt fanns med i toppen när det gällde antal publicerade barnboksrecensioner.
Inför vårt scensamtal gjorde jag nämligen en hastig enkätundersökning bland mina litteraturansvariga kolleger runtom i Sverige, om hur många barn- och ungdomsboksrecensioner vi publicerar per år. DN hade 72 barnboksrecensioner förra året. Därutöver många korta tips och några krönikor, samt en topplista en gång i månaden. Expressen hade en–två i veckan, det vill säga ungefär lika många. BT – som också fördelar litteraturrecensioner till koncernkollegerna i Småland, Skåne och Blekinge – hade 76.
Den största landsortskoncernen Mittmedia hamnade på max 20–30, Göteborgs-Posten har uppemot 60, Sydsvenskan inte särskilt många (men vill ha fler), Svenska Dagbladet inte så många eftersom man hellre bevakar i andra format, Sveriges Radios kulturredaktion max tio om året.
Och detta i ett land där det gavs ut 2308 titlar inom barn- och ungdomsgenren förra året. Det brukar komma ungefär 3000 skönlitterära titlar för vuxna – de recenseras förstås i mycket högre utsträckning. Barn- och ungdomsböcker tas inte riktigt på allvar.
Lotta Olsson på DN är en av Sveriges absolut främsta barnbokskritiker. Hon säger att vi är allra sämst på mellanåldersböcker, eftersom så få kritiker förstår sig på dem. Bilderböcker kan vi förstå som konstverk i egen rätt, ungdomsromaner påminner om vuxenböcker. Men mellanåldern ignorerar vi.
– Vi vill ha världsherravälde, sa Lotta Olsson från scenen vid ett tillfälle om barnboksrecensenternas oförtjänt undanskymda roll.
Det var ett skämt, förstås. Men någonstans innerst inne tänker jag ändå att det inte vore mer än rimligt. Läsningen i unga år hör till den viktigaste i livet.
Så hur ska vi kritiker bli bättre på att bevaka? Hur kan vi på BT:s kulturredaktion dra vårt strå till stacken?
Kom gärna med tips. Särskilt om du är bibliotekarie.
