Kultur

Lena Kvist: Katarina Frostenson står vid sin dömde makes sida – och är rasande på Sverige

Kultur Artikeln publicerades
Katarina Frostenson är lågmält rasande i sin nyutkomna ”K”.
Foto: Peter Karppinen
Katarina Frostenson är lågmält rasande i sin nyutkomna ”K”.

Att läsa Katarina Frostensons ”K” är en ganska brutal upplevelse. Inte bara står hon vid sin våldtäktsdömdes makes sida. Hon är rasande på dem som anklagat honom och på vännerna som vänt paret ryggen.

Jag brukar alltid tänka att stil är viktigare än innehåll.

Det gör jag väl fortfarande egentligen men jag måste säga att Katarina Frostensons bok ”K” utmanar mina föreställningar.

Att läsa ”K” är lite som att vara på väg mot ett möte om samtida sexualbrott, men råka hamna i grannsalen där det pågår ett höglitterärt seminarium med särskilt fokus på svenska framstående författare som tvingats i landsflykt: Carl Jonas Love Almqvist, August Strindberg, Vilhelm Ekelund. Eller, författare som haft det svårt överhuvudtaget.

Katarina Frostensons ”K” är alltså ingen rakt berättad upprättelsebok i stil med Fredrik Virtanens ”Utan nåd”.

Ändå har den ett liknande ärende, att ge en egen version från den anklagades bänk. I boken berättar Katarina Frostenson om händelserna då hon tvingades lämna Svenska Akademien, efter att DN publicerat en artikel där 18 kvinnor anklagade Katarina Frostensons man Jean-Claude Arnault för tafsande och övergrepp, vilket var startskottet för hela akademikrisen.

Vi börjar i Köpenhamn och får följa paret till Paris, med utflykter till det Sverige som drivit bort dem och som de båda nu avskyr.

”K” som i Katarina, eller som i Josef K i Kafkas ”Processen”. K som i kabal (det vill säga komplott) eller k som i kärlek.

Vi börjar i Köpenhamn och får följa paret till Paris, med utflykter till det Sverige som drivit bort dem och som de båda nu avskyr. (Svensken är en ”gäddfisk som lurar i bakhåll”.)

Katarina Frostenson har tackat nej till intervjuer under hela kristiden. Att hon nu väljer att berätta sin egen historia är förstås efterlängtat. Vad tänkte hon, vad tror hon om den våldtäktsdömde makens skuld?

Stilen skymmer innehållet först.

När jag väl vänjer mig vid berättarstilen, de många litteraturhistoriska utvikningarna och de lite högstämda betraktelserna tänker jag att stilen delvis är innehållet. Författaren använder kulturen som en skyddsmantel mot världen. Det är Horatius, Ovidius och hon, tillsammans mot en oförstående omvärld.

Jag kan förstå det. Litteraturen kan vara den bästa trösten.

Låtit sig föras hän? De 18 kvinnorna som anklagat mannen för övergrepp blir nog fly förbannade om de läser det.

Jag kan också förstå att hon står vid sin makes sida, det gör många med makar som döms för brott – men måste kärlek verkligen innebära att alla den älskades handlingar är oantastliga? Så här skriver Katarina Frostenson den 5 april 2018, när hennes make är i Sverige för att förhöras: ”Jag vet att du, min älskade, just nu förhörs av polis om våld som du inte har begått. Du skulle aldrig skada eller förnedra någon. Du har aldrig våldfört dig på en människa. Våld finns inte i din varelse, i din natur. Du må ha irrat i natten, vandrat vilse, låtit dig föras hän och inte alltid varit helt sedesam. Men tvingande eller våldsam, aldrig.”

Låtit sig föras hän? De 18 kvinnorna som anklagat mannen för övergrepp blir nog fly förbannade om de läser det.

Katarina Frostenson själv är ofta rasande, på ett sorgset vis.

Texten blir ibland brutal, både när hon anklagar andra (DN :s härförare, eller SS SD som hon kallar Sara Danius) och när hon indirekt skriver att hon funderar på att dränka sig i Seine.

Läsningen är ofta bisarr. Katarina Frostenson anser att DN konspirerar och att de 18 kvinnorna är avundsamma furier. För en utomstående framstår det som besynnerligt – skulle Katarina Frostenson och hennes man vara så avundsvärda i finkulturella kretsar? Är hennes självbild verkligen rimlig?

Eh, och allt skulle ha börjat med avundsjuka över att Katarina Frostenson fick Nordiska Rådets litteraturpris? Eller, som författaren uttrycker det: ”bland hämndandarna som i bakgrunden dragit i trådarna i kabalen anar jag en, eller ett par individer, som rasade över min triumf.”

Eller vänta nu, ny teori: alla anklagelser beror på att hennes man är utlänning?

Håhåjaja. Visst kastar Katarina Frostenson ljus över mycket. Men läsaren häpnar kanske inte över samma saker som hon hade hoppats.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.