Kultur

Lena Kvist: Jag rodnar när jag träffar författaren eftersom jag redan läst allt om hennes sexliv

bokkrönika Artikeln publicerades
Helena Österlund är en intressant författare, som tar autofiktionen till en ny nivå.
Foto: INGRID SCHULLSTROM
Helena Österlund är en intressant författare, som tar autofiktionen till en ny nivå.

Allt jag läser nuförtiden är sant. Vår förra debutantpristagare Helena Österlund har tagit autofiktionen längst – och skrivit den skickligast? – just nu.

Helena Österlund är en av samtidens mest intressanta svenska författare. Men det blir ju rätt pinsamt att ses när man läst så mycket om hennes klitoris.

Först: vi förflyttar oss till stora scenen på Göteborgs Stadsteater. Där spelas ”Lång dags färd mot natt”, som anses som den amerikanske dramatikern Eugene O’Neills kanske främsta drama.

Dramat skänktes till vår svenska nationalscen Dramaten men med ett villkor: pjäsen fick inte sättas upp förrän 25 år efter författarens död (fast Dramaten struntade i det och spelade den tidigare än så). Stoffet ansågs vara mycket brännande och privat, eftersom den missbrukande familjen Tyrone är baserad på Eugene O’Neills egen familj.

Men håhåjaja, så tiden har sprungit ifrån Eugene O’Neills pjäs, som skrevs under andra världskriget.

Men håhåjaja, så tiden har sprungit ifrån Eugene O’Neills pjäs, som skrevs under andra världskriget.

Det är ett realistiskt drama i sydstatsmiljö. Den osympatiska pappan super, mamman missbrukar morfin. Pappan kanske dominerade familjen när han levde, men när han var död var det pjäsens ”Edmund”, det vill säga Eugene O’Neill, som bestämde hur han skulle skildras inför eftervärlden, ganska ynklig.

Eugene Gladstone O'Neill skrev om sin egen familj.
Foto: TT
Eugene Gladstone O'Neill skrev om sin egen familj.

Men håhåjaja, så tiden har sprungit ifrån Eugene O’Neills pjäs, som skrevs under andra världskriget. Dessvärre är det som att sitta på teaterhistoriskt museum i tre timmar och trettio minuter. Det går bara inte att uppbåda intresse för familjen Tyrone, när det oroväckande i att det vi ser är sant inte längre har någon betydelse för någon levande människa.

Kanske blir det samma sak i framtiden, när vår sjävspeglande autofiktiva tid ska granskas av litteraturhistorikerna?

Autofiktionen slog igenom på allvar med Knausgård. Nu är nästan allt jag läser ”sant”. Det är sanning i berättelsen om Karolina Ramqvists eget författarliv i ”Björnkvinnan”, och i förra årets debutantprisvinnare Wera von Essens desperata kulturkvinne-wannabe i ”En debutants dagbok”. Tove Folkesson skriver om barnlängtan, graviditet och kärlek och Emma Hambergs skriver om livet efter skilsmässa.

Det är en stark berättelse och blir glad när jag ser att Helena Österlund är med i ett samtal på bokmässan, en psykolog ska intervjua henne om hennes bok.

Förra året trodde jag att Wera von Essen skrivit mest öppet och rakt om nutida kvinnlig sexualitet. Sedan kom Helena Österlund och ställde Wera von Essen långt, långt bakom sig.

Helena Österlund är ju före detta debutantprisvinnare 2011 med det nyskapande formexperimentet ”Ordet och Färgerna”. Hennes litteratur sedan dess har varit ganska, tja, kryptisk. Men med senaste boken ”Min sårbara kropp” gör hon något helt nytt, byter till realism och lämnar ut sig totalt i en berättelse om sex, ensamhet, att bli lämnad. Det står ingenstans på omslaget att det är en roman, huvudpersonen är författaren själv som blir lämnad och sedan ligger med många olika män som hon träffar via nätet.

Det är en stark berättelse och blir glad när jag ser att Helena Österlund är med i ett samtal på bokmässan, en psykolog ska intervjua henne om hennes bok.

Jag träffar henne i korridoren innan dess och rodnar när jag säger hej, eftersom jag läst allt om hennes sexliv. På scenen senare sätter Helena Österlund fingret på något viktigt, som psykologen aldrig egentligen ställt någon fråga om: Hon blev lämnad men sedan var makten hennes, eftersom hon skrev om det.

Ja, kanske är det så att vår tids autofiktion inte kommer att åldras med värdighet? Men än så länge tycker jag ändå att den står för några av vår tids mest dramatiska berättelser.

***

För övrigt: Jag hoppas innerligt att det inte finns verklighetsbakgrund till den här oerhört bisarra pjäsen men ”Perplex” på Borås Stadsteaters lilla scen är verkligen sevärd. Rolig, skruvad, tempofylld, galen, intelligent – lite som om Elfriede Jelinek hade klivit ur sin seriösa kostym och börjat skämta loss. Man kan älska eller hata men knappast sitta oberörd.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.