Lena Kvist: Lena Kvist: Fula bilder är finare än folk tror
I veckan var jag på ett symposium på Högskolan i Borås, om fotografi. Vi satt i salen där man har utsikt mot polishuset och Yxhammarsgatan och såg bilar och människor streta förbi i blåsten utanför. Det låg snö i luften.
Inomhus, på scenen, stod bland andra Jerker Andersson, före detta BT-fotograf. Han visade bilder från projektet Himmel över Sjuhärad, där boråsare använt kameran för att skapa bilder i den kände fotografen Lars Tunbjörks anda. Deltagarna fick olika uppdrag av fotograferna som handledde. Ett av dem löd: ”Fotografera det finaste du ser och något som är fult”.
En av workshopdeltagarnas bilder visades. Först kom den fina bilden upp på storbildsskärmen: en prunkande blomlåda på en somrig Boråsgata. Sedan den fula: en ensam nedfallen rodnande blomma, skrumpen och ensam.
Gissa vilken som fastnade starkast på näthinnan?
De fula biter sig fast hos mig, medan motståndslöst vackra bilder halkar förbi.
”Att titta på det vackra känns som att vara hos tandläkaren”
Det fula är roligt, konstigt, spännande. Men att titta på det vackra känns som att vara hos tandläkaren, för min tandläkare – och kanske din? – har ”fina” vykortsbilder av blomsterängar och sjöar tejpade i taket. Man ska titta på bilderna när stolen har fällts bakåt och man ligger där med ryggen mot galonen och gapar. Man ska känna sig mer harmonisk. Det gör man inte.
Som hyllare av tillvarons fulhet blev jag förstås glad som ett julaftonsbarn när Per Hanstorps fotobok ”Spring signs” landade i postfacket. Den har klar Tunbjörkkänsla, med sin humor och sin blick för Sveriges baksidor.
Boken innehåller enbart bilder av snöhögar. Inte snöhögar i fjällen, utan snöhögar i stadsmiljöer. Snön är ihopskrapad, undanskyfflad, grusblandad, illa omtyckt, störande och alldeles onödig.
Fotografen Per Hanstorp – som jag delade redaktion med ett tag på 1990-talet på Arbetet Väst i Göteborg – har åkt runt i svenska stadsmiljöer och fotograferat. Varje snöhög är betygssatt av fotografen på den femgradig skala. De tre kriterierna är ”Fulhet”, ”Irritationsmoment” och ”Storlek”.
Några av bilderna är från Borås. Den från Varbergsvägen har ganska låga betyg, genomgående tvåor. Snöhögen från Lilla Brogatan är tydligen alldeles för liten och harmonisk för fotografens smak: den har bara fått ettor! (För fulast snöhög vinner så klart.)
Att boken heter ”Spring signs”, vårtecken är genialt.
Det finns nämligen ett löfte i de fula snöhögarna. Våren ska komma. Högarna ska smälta, brummande maskiner ska sopa upp det sista gruset så att gatorna känns nya igen.
Om det finns någon rättvisa i den här världen kommer ”Spring signs” att bli en succé.
Kanske skulle tandläkaren till och med testa att tejpa en av bilderna i taket? Patienterna skulle garanterat tänka på annat än borren.
