Kultur

Lena Kvist om #metoo: Det är ni som är rädda nu – inte vi

krönika ,
Artikeln publicerades 20 oktober 2017.
Foto:
Skuggan av en man – hot som bleknar?

Gamla Borås Tidning låg i ett vackert hus med ett litet torn på Yxhammarsgatan, för övrigt granne med Amber sexklubb.

En sedan länge pensionerad BT-medarbetare har berättat för mig om när han skulle söka jobb på Borås Tidning på 1950-talet. Man får tänka sig en redaktion med högljutt skrivmaskinsknatter, pressfotografer med Rolleiflexkameror och unga journalister med smala slipsar och uppkavlade skjortärmar, ifärd med att fylla matsedlar (så hette manusblad) vid skrivbord belamrade med överfulla askfat.

När han klev in på redaktionen och stod där och hummade vid receptionen för att söka jobb kom ett gäng journalister fram. De tog ingen särskild notis om honom, lyfte bara upp receptionisten och vände henne upp och ner så att hennes kjol föll ned över huvudet och visade upp hennes underbyxor. Alla fortsatte sedan med dagens arbete, medan den unge jobbsökanden stod kvar och stirrade.

En vanlig dag på jobbet för en ung yrkeskvinna på 1950-talet?

Jag var inte född då men när jag tänker på hur det var att vara ung i Borås på 1980- och 90-talen minns jag att jag ofta var rädd.

En söndagskväll, trött efter att ha jobbat sent i receptionen på Grand, gick jag hemåt mot min lilla etta på Alideberg.

Mittemot gamla brandstationen vid Olovsholmsgatan körde en orange Volvo 242 in till trottoarkanten och parkerade. Jag tyckte att det var konstigt, nästan mitt i natten, så jag sneddade över gatan och bytte trottoar. Jag fortsatte gå, genom ett folktomt Knalleland med öde parkeringar, in på Bergslenagatan när en bildörr till en orange Volvo 242 plötsligt slogs upp på en parkeringsficka vid trottoaren, precis intill mig.

Och där satt han, blottad och halvvägs ute ur förarsätet, flinande. Blottaren var listigare än jag och hade sett mig, gjort en ny plan när jag sneddade över gatan och kört i en ögla runt mig för att genskjuta mig och hamna i min väg igen.

Jag hade inte så långt hem och när jag andfått fumlade in nyckeln i lägenhetsdörren till min etta hördes inga steg bakom mig. Fast jag låg vaken länge den natten och vågade aldrig ringa polisen.

Att vara kvinna är att riskera att bli utsatt. Den senaste veckans sociala medier-uppror där kvinnor berättar om tafsande, trakasserier och övergrepp under hashtagen #metoo har ändrat lite på det. Just nu är det kvinnorna som har attackinitiativet. Och vilken glädje att se att omvärlden är så upprörd: Jag hade faktiskt ingen aning om att så många skulle ta sextrakasserier på allvar.

Många kända män har namngivits och jag vet några till som antagligen ligger vakna om nätterna nu och undrar om de också ska hamna i rampljuset nästa gång.

Rätt eller fel?

Medierna namnger oftast inte, rätt beslut enligt min mening.

Men att fokus riktas mot övergreppen är fantastiskt. Ingen som har för vana att trakassera kvinnor kan längre göra det obesvärat, utan rädsla för upptäckt.

Det är ni förövare som riskerar att bli upplyfta ur kontorsstolen och vända upp och ner så att underbyxorna blottas. Det är ni som är rädda nu – inte vi.