Kultur

Lena Kvist: Byggskräpet från Gässlösa är genial konst

Skulpturbiennalen Artikeln publicerades

Gammalt mossbelupet byggskräp, från skogen vid Gässlösa. Ska det vara konst?

Norrmannen Børre Sæthre har skapat det verk som kommer att bli den största snackisen under 2018 års internationella skulpturbiennal i Borås. ”Tempo Modules 1960–2018” heter verket. Och det är just vad det är, varken mer eller mindre.

Børre Sæthre är född 1967 och verksam i New York. Hans verk har ofta koppling till arkitektur. Nu har han flyttat upp den gamla Tempofasaden, som stått och samlat mossa vid vägen mittemot den gamla soptippen Gässlösa i många år till biennalens paradplats, utanför Konstmuseet. När den flyttades dit, i ett konstnärligt sammanhang, gick den från skräp till skulptur.

Tempofasaden var ett under av modernitet när den sattes upp på varuhuset i Borås i början av 1960-talet. Den kallades tårtpappret. Samma sorts design fanns på många ställen i Sverige och var inspirerad av Östeuropa och DDR:s kommunistiska ideal. Fasaden i Borås satt uppe något decennium innan den monterades ner. Den förstördes dock inte utan tog om hand av boråsaren Åke Röjland, som fortfarande äger den och lånat ut den till konstnären.

Enligt skylten vid verket har fasaden stått i en ”skogsglänta”. Tillåt mig småle. De mörka risiga slybuskagen vid Gässlösa liknar inte en ”skogsglänta” mer än en gråsparv liknar en kolibri.

Genom sin nya placering får fasaden ett vemod över sig. Skulpturen visar på hur förgängliga människans storslagna idéer är, samtidigt som den plockar fram en bit lokalhistoria.

Men jag vet: ”Ska det här vara konst?” kommer många av er att fortsätta fråga. Jadå. Till och med genial konst, tycker jag.

Hantverksskicklighet är inte nödvändigtvis en kvalitet i sig, det är däremot goda konstnärliga idéer.

Den visar en man med stenansikte som sår frön från ett tråg, medan en naken tjej kastar sig bakåt i extas över hans manliga säd-aktivitet.

För övrigt har biennalen en annan stil i år. Det finns färre slagkraftiga stora skulpturer men många andra sorters verk. Videoverken är många. Anslaget är lite politiskt, med samhällskommenterande konst. Faktiskt känns årets biennal ”A grin without a cat” rätt lik förra årets Documenta i Kassel, som ansågs som en mycket politisk utställning.

Att biennalen dessutom flyttat in på Konstmuseet i år är en god idé.

Lånbytena, då? Ivar Johnssons Såningsmannen som står i Stadsparken har tydligen en mörk dragningskraft.

Såningsmannen är en bronsskulptur från 1950 som är lånad från Skövde.

Den visar en man med stenansikte som sår frön från ett tråg, medan en naken tjej kastar sig bakåt i extas över hans manliga säd-aktivitet. I Skövde var det bara en tjej som beundrade. Men på sin nya placering i Stadsparken, bredvid vår egen Galathea, har Såningsmannen nu två nakna bronstjejer och en tredje som – hittills – bara tappat lite klänning över brösten.

Det ska bli roligt att se vad boråsarna tycker om årets skulpturer. Känslor lär de väcka, det är jag säker på.