Annons

Längtan till landet blir luftig tegelsten

Marit Kapla, en av två redaktörer för Ord&Bild, debuterar med en bok där hon intervjuat alla de 40 vuxna invånarna i Osebol, sin hemby i Värmland. Det har blivit en luftig tegelsten inte bara om Osebol utan om livets villkor på många håll ute i glesbygderna, finner recensenten Kjell Andersson.
bokrecension • Publicerad 12 maj 2019
Detta är en recension i Borås Tidning. En recension är en subjektiv bedömning av en företeelse eller ett verk.
Marit Kapla.
Marit Kapla.Foto: Trinidad Carillo

intervjubok

Bok: Osebol

Författare: Marit Kapla

Förlag: Teg Publishing

Vid ett köksbord över en kopp kaffe har författarinnan låtit sina personer i byn i norra Klarälvsdalen berätta om sina liv. Utanför fönstret skymtar det skogiga landskapet. Kanske ser man en skymt av älven.

Samtalen blir till en textmassa, där hon vaskar fram "guldkornen". Och kring dessa guldkorn sätter hon ihop en bok på över 800 sidor (!). Allt med hjälp av personernas egna ord. Genom radbrytningar får texten tycke av poesi med bara få rader på varje sida.

Annons

Röster talar ur boken, sidorna vänds ganska snabbt. Efteråt märker jag hur texten lever; ordvändningar, stämningar kommer igen i minnet. Tekniken är enligt Kapla själv (i Lundströms bokradio) inspirerad av den vitryska författarinnan Svetlana Aleksijevitjs arbetssätt. Kapla har också skrivit B-uppsats om Aleksijevitj, som fick Nobelpris 2015. Hennes bok om offren för kärnkraftskatastrofen i Tjernobyl "Bön för Tjernobyl", som jag läste häromåret, vägrar att lägga sig tillrätta bland andra bokminnen. Läs den alla nyfrälsta kärnkraftskramare!

Kaplas bok är förstås inte så dramatisk. Men varje liv har sin tyngd, sin säregenhet. De flesta personerna är äldre och ser tillbaka på långa, strävsamma år.

Mer eller mindre vinddrivna människor från kontinenten har också hamnat i Osebol. För Geert Cornelis "Geco" Denkers från Holland är naturen viktig: Sverige har mycket natur. / Nederländerna / det är bara stad. / Där finns egentligen ingen skog. / Nederländerna / är två gånger Värmland. / Där bor sjutton miljoner människor.

I stora städer har vi inte bott länge. Det är ute i skogarna, längs stränderna särskilt kanske, som vi har våra rötter. Det är dit vi vill återvända från miljöer som i längden passar dåligt för människor. Kapla längtar också hem, fast hon trivs i Göteborg, där hon bor.

Det som saknas i Kaplas bok är nästan lika intressant som det som står där. Få säger något om naturens storhet, närhet, skönhet. Ibland anas det i bakgrunden. Naturskydd är det inte tal om. Men saknad efter något förlorat kommer fram när man minns hur mycket mer levande skogen var förr. Jakt, fiske och bärplockning spelade större roll. Svamparna som kan överflöda i skogarna är det visst bara invandraren Denkers som talar om.

Ingen nämner något om det underbara i att upptäcka, utforska naturen, möta nya arter av växter och djur

Klimatförändringarna då, som står skrivna i skyn? Här är det tyst.

Har jag missat det? Eller har inget hamnat bland Kaplas guldkorn?

Efter läsningen känner jag längtan. Först efter Osebol i Värmland, så småningom efter mitt eget, förlorade Osebol – en "vild" natur från mina strövotider för 60–70 år sen och framåt livet.

Kjell AnderssonSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons