Kultur

Länge leve den svenska tanten

bokrecension Artikeln publicerades
Fatima Bremmer varvar med ljuvliga intervjuer med tanter.
Foto: Helén Karlsson
Fatima Bremmer varvar med ljuvliga intervjuer med tanter.

Finns det något som en svensk tant? Absolut. Fatima Bremmer ger en gedigen och lysande bild av hur hemmafruidealet krävde kunskap, flit – och hur "tantigheten" idag blivit trendig igen.

De sista tanterna

Författare: Fatima Bremmer

Foto: Magnus Wennman

Förlag: Forum

Fatima Bremmer fick ett välförtjänt Augustpris 2017 för att hon lyft fram ett halvt bortglömt livsöde: journalisten och pionjären Ester Blenda Nordström. Biografin "Ett jävla solsken" blev ett genombrott för Fatima Bremmer.

Men redan 2011 gav hon ut en bok som grävt fram en stor grupp: den svenska tanten. Nu passar förlaget på att ge ut boken igen och det gör förlaget helt rätt i. Fatima Bremmer lyckas lyfta fram en hel tidsepok med utgångspunkt från tanten.

För visst finns tanten, med kappa, hatt och handväska. Etnologer, sociologer och äldreforskare skriver under på det. Professor Owe Ronström definierar tanten som en typ som var starkast i mitten av seklet och bestod av arbetarkvinnor som flyttade in till städerna och klev in i en ny roll: tanten. De formades av ett hemmafruideal, med egen kultur och livsstil.

Idag är de drygt 80 år eller äldre, och idag har vi alltså runt 300 000 möjliga tanter som aldrig hann formas av en ungdomskultur. Bremmer går igenom vilka kvinnoideal som formade dem – ideal som den typiska tanten sedan aldrig lämnar.

För oss som växt upp med en klart klaustrofobisk bild av hemmafrurollen är boken en ögonöppnare

Det blir en fascinerande djupdykning tillbaka till efterkrigstiden. Men det blir också en direkt koppling till idag, när vintage, nostalgi, kvinnohistoria och ett ideal som närmar sig "tantigheten" gör tanten trendig igen: för deras ideal med sparsamhet, återbruk och omsorgen i det lilla, passar bra in i vårt miljötänk idag.

Bremmer omringar tanten från flera håll. Hon förklarar tantens kläder, vilken kunskap och tid som tanten la på matlagningen, varför tanter har jävlaranamma ( typ tanten som dänger sin handväska i huvudet på en nazist). Hon förklarar hårets betydelse för tanten, in i minsta papiljott, hur tanten såg på familjen, fritiden och sakerna – all omsorg i vardagen från virkade kuddar till sju sorters kakor.

Fatima Bremmer varvar med ljuvliga intervjuer med tanter. Tanter som aldrig tänkt på hur mycket de kunde, tanter som lärt sig att finnas till för familjen – och som verkar nöjda med det. Beroende? Jo, men de hade makt och ansvar i hemmet, trots stenhårda krav på hur det skulle skötas. När Lennart Hyland utropade en enda "frufridag" 1954 var det en enorm uppståndelse.

För oss som växt upp med en klart klaustrofobisk bild av hemmafrurollen är boken en ögonöppnare: när rollen fungerade var det tydligt att många omfamnade den med stolthet.

"De sista tanterna" har undertitel "Ett porträtt av 1900-talets osynliga vardagshjältar". Det är så som man önskar att alla historieböcker skrevs: utifrån både breda ideal och in under gördeln på den enskilde.

Inger Melin

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.