Kultur

Kultureliten får på moppo i ”Lärda kvinnor”

Kultur Artikeln publicerades
Ashkan Ghods, Kirsti Torhaug, Lisa Lindgren, Melina Tranulis i ”Lärda kvinnor”.
Foto: OLA KJELBYE
Ashkan Ghods, Kirsti Torhaug, Lisa Lindgren, Melina Tranulis i ”Lärda kvinnor”.

Nyskapande och samtidsadapterade versioner av teaterklassiker, gärna av just Molière, är regissören Hilda Hellwigs specialitet. Nu handlar det alltså om ”Lärda kvinnor”, en pjäs som till alldeles nyligen gick under den svenska titeln ”Lärda fruntimmer.” Man kan förstå att en sådan daterad benämning måste opereras bort, samtidigt som en högst igenkännbar samtid sattes dit.

Göteborgs stadsteater, Stora Scen

Teater

Lärda kvinnor

Av: Molière

Regi: Hilda Hellwig

Översättning: Ulf Peter Hallberg

Bearbetning: Hilda Hellwig och Ulf Peter Hallberg

Med: Hanna Alem Davidson, Fredrik Evers, Ashkan Ghods, Johan Karlberg, Lisa Lindgren, Fredrik Lundin, Alexandra Nordberg, Reuben Sallmander, Jesper Söderblom, Kirsti Torhaug, Melina Tranulis

Musik: Tania Naranjo

Scenografi: Jan Lundberg

Kostym: Lena Lucki Stein

Mask: Christoffer Lundin

Dramaturg: Joel Nordström

Teatern utställer det lockande löftet att här ska det handla om ”sex, lögner och akademier.” Och visst, sex och lögner finns det gott om i denna dynamiska föreställning, men när det gäller akademier är det svårt att hitta mer än en, men det räcker begripligt nog långt för att ge publiken en nöjsam kväll i skadeglädjens tecken, allteftersom de fina salongernas hyckleri, vänskapskorruption och, både i bokstavlig och bildlig bemärkelse, slickande, inbördes beundran rullas upp.

Inledningsvis är det plats på scen för det såta par pjäsen kretsar kring, Philamente och Chrysale, givetvis inte av en tillfällighet synnerligen porträttlika det numera abdikerade kungaparet i kulturens rike, Ebba och Horace. Lisa Lindgren och Reuben Sallmander gör ett härligt samspelt par, fint att se. Strax kan vi också titta in i en lokal som osökt för tankarna till en viss kulturklubb i Stockholm. Där stiger strax fram en man, som i Fredrik Evers för kvällen blonda gestalt, får tanken att gå till vännen i familjen, författaren Stig Larsson, här den fale friaren och kultursnobben Trissotin.

Så är karusellen igång, och det snurras verkligen hejvilt, vridscenen är i flitigt bruk och pjäsens sekvenser bryts ofta upp i dans och sång. Det förtjänar att nämnas att Hilda Hellwig och hennes ensemble gör ett djärvt experiment genom att spela utan förstärkt ljud, alltså inga myggor på kinderna, och dessutom på vers, klingande men som ofta i svensk språkdräkt lätt gravitetisk alexandrin. Då har Hilda Hellwig och Ulf Peter Hallberg ändå fräschat upp den gamla texten och lagt till en hel del nyskrivet som sätter in pjäsen i samtiden.

Det är en utgångspunkt för pjäsen att nu är det kvinnorna som tar initiativen, de låter männen orra till sig och tar för sig av inbilskt mankön – men det bör dock sägas att Molière inte riktigt tillåter att det går till en entydig seger för kvinnorna, så radikal var han långt ifrån. Så i stället kommer pjäsen att spegla ett kultursnobbistiskt apspel, och det gör den med den äran. Det är ljuvlig situationskomik när lätt igenkännbara manliga ”genier” som ”Bruno K Öijer” och ”Ulf Lundell” fjädrar sig inför en kättjefull kvinnlig publik. Komedi var ordet.

Hannah Alem Davidson, Fredrik Evers, Lisa Lindgren
Foto: OLA KJELBYE
Hannah Alem Davidson, Fredrik Evers, Lisa Lindgren
Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.