Kultur

Kristof skriver på brutalt ärlig prosa

bokrecension Artikeln publicerades
Ungerska Agota Kristofs (1935–2011)
Foto: Ulf Andersson
Ungerska Agota Kristofs (1935–2011)

Den stora skrivboken, Beviset, Den tredje lögnen och Analfabeten

Romantrilogi och självbiografi

Författare: Agota Kristof

Översättning: Marianne Tufvesson

Förlag: Wahlström & Widstrand

Ungerska Agota Kristof skriver med en brutalt språklig precision om människans överlevnad i krig och exil. Hennes romantrilogi ”Den stora skrivboken”, ”Beviset” och ”Den tredje lögnen” kommer nu i svensk nyöversättning, samlad i en volym. Oumbärlig och angelägen menar kulturjournalisten Thomas Kjellgren, som inte heller tvekar att utnämna böckerna som några av de viktigaste prosaverken i den europeiska litteraturen.

En av mina största läsupplevelser någonsin är ungerska Agota Kristofs (1935–2011) romantrilogi ”Den stora skrivboken”, ”Beviset” och ”Den tredje lögnen”. När den första gången kom på svenska, 1989–1990) drabbade den mig med full kraft. Här skildrades exilens, krigets och det råa överlevandets villkor på en märkligt korthuggen, brutalt ärlig prosa som samtidigt ändå lyckades skapa ett nyansrik och kraftfull livfullhet.

Kristof skriver på ett slags ”gränsspråk”, liknande det som också Hertha Müller och Regine Detambel gör.

Nu kommer denna oumbärliga romansvit i en välkommen nyöversättning (av Marianne Tufvesson), samlad i en volym. Än en gång läser jag om den med samma känsla och upplevelse: det här är en av de viktigaste romansviterna i den europeiska efterkrigslitteraturen! Angelägnare än så har kan litteratur inte vara.

De två tvillingpojkarna Lucas och Claus (lägg märke till anagrammet!) placeras under kriget hos sin kärlekslösa och hårdföra mormor i gränsbyn K. De kallas alltid ”horungar” och lever i en total och våldsam utsatthet. Ständigt tvingas de öva sig i överlevandets konst och de gör det genom att på olika sätt härda sig själva. När de har lärt sig läsa skriver de snart också ned sina upplevelser i Den stora skrivboken. Nyktert och utan känslor noterar de: ”Vi ska beskriva hur saker och ting är, det vi ser, hör och gör”.

Kristof skriver på ett slags ”gränsspråk”, liknande det som också Hertha Müller och Regine Detambel gör. Förutom den existentiella högspänningen är det här också berättelser om det förlorade språket (ungerskan) och ett nytt, erövrat och ofullgånget språk (franskan). Detta utmanande språk som Kristof skrev på efter att hon flytt sitt hemland och bosatt sig i Schweiz. Varje mening, varje ord är genomlevt och hållbarhetsprövat och hela språket laddas med en egen rytm. En nästan obegriplig styrka och intensitet.

Berättelserna borrar sig också ned i djupen, under de smärtsamma ytorna.

Nu ligger romanernas kraftfält ändå inte enbart i språket eller i den obarmhärtiga granskningen av existensens villkor. Berättelserna borrar sig också ned i djupen, under de smärtsamma ytorna. Språkets kristallklara skärpa lyckas rymma nästan labyrintiska kompositionsmönster där gränserna mellan fiktion, dröm och verklighet ifrågasätts och där nya frågor ständigt avlöser varandra: Är Claus och Lucas kanske en och samma person? I vilken stad rör vi oss egentligen? De olika romandelarna har också suggestiva skiften i berättarperspektiven: det går från ett ”vi” i den första delen till ett ”du” och ett avslutande ”jag”. Det är nog bara att stämma in i det som Naja Marie Aidt skriver i sitt efterord: ”Jag fortsätter och fortsätter att återvända till dessa böcker när jag mister tron på litteraturen”.

Samtidigt med romantrilogin publiceras nu även Kristofs ”Analfabeten”. En föredömligt kort självbiografisk berättelse där varje ord är noggrant framslipat och där författaren bland annat konstaterar: ”Att skriva på franska är något jag måste. Det är en utmaning. En analfabets utmaning”.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.