Kött, blod och sex i Ferrantes debut

Till exempel så här: ”Min mor drunknade natten den 23 maj, min födelsedag, i havet utanför en ort som fått namnet Spaccavento, ett par kilometer från Minturno.”

Meningen är den allra första i Elena Ferrantes författarskap. ”Plågsam kärlek” är hennes debut från 1992, nu i fin svensk språkdräkt av Barbro Andersson.

Efter succén med Neapelkvartetten ger Norstedts ut Ferrantes tidiga böcker i svensk översättning. Först den lilla pärlan ”Dagar av ensamhet” från 2002 (2017) och nu alltså debutromanen.

Som debut är ”Plågsam kärlek” högintressant men för läsaren som precis som jag redan läst tusentals sidor Ferrante är den snarare en parentes i författarskapet. Det är lite som hos regissören David Lynch; det regnar suggestiva stämningar hela tiden men i sista änden leder det inte någon särskild stans.

”Plågsam kärlek” är förstås ändå en skickligt skriven bok, mycket filmisk och lågmält dramatisk i sann Ferrantestil: köttet, blodet, sexualiteten, våldet.

Männen i romanen är äckliga, flåsande som hundar. Som i kollektivtrafiken i Neapel: ”Männen i trängseln använde sig av kvinnorna för att i tysthet leka lekar med sig själva”. Då menar författaren inte rent fysiskt, utan inne i hjärnorna, de stirrar på kvinnorna och fantiserar. I några fall närmar de sig och tafsar.

Huvudpersonen Delia är en 45-årig serietecknare. Efter mammans död reser hon tillbaka till sina barndomskvarter i Neapel för begravningen. Där finns en vresig morbror, två systrar och en del andra vänner och släktingar samt en mystisk äldre man som kallas Caserta.

Men Delias pappa har inte kommit till begravningen. Ingen stor förlust, förstår läsaren snart. Han är en våldsam, svartsjuk och självömkande konstnär som målar samma nakna ”zigenerskor” om och om igen. Delia och systrarna andades ut när mamman lämnade honom. Nu sitter pappan ensam i en inrökt lägenhet, målar, hatar livet och klagar över sina varblåsor i armhålan. (En mycket ferrantesk detalj.)

Romanen kretsar löst kring några gåtor: Varför gav sig mamman ut i vattnet mitt i natten? Varför hittades hennes kropp iförd en mycket exklusiv nykinköpt BH? Vad spelar den där Caserta för roll och vilka minnen är egentligen sanna från Delias barndom?

Just svaren på dessa gåtor tappar åtminstone jag intresset för efter ett tag. (Det är då jag börjar tänka på David Lynch.) Behållningen finns istället i stämningarna Elena Ferrante skriver fram. Kvinnorna är ständigt hotade, råheten finns överallt, blickarna och händerna följer dem. Samtidigt är Delia drivande, den som tar makten. Debuten pekar tydligt mot Neapelkvartetten.