Konst som fångar tiden

Årets Hasselbladpristagare, colombianen Oscar Muñoz, som nu presenteras på Hasselblad Center, är inte fotograf men arbetar ändå med fotografi – på ett högst personligt och okonventionellt sätt.

På golvet ligger ett stort flygfoto över Muñoz hemstad Cali. Fotot är täckt av säkerhetsglas som knakar och spräcks när man går över det – vilket är meningen att man ska göra. Verket inspirerades av ett bombdåd i Cali under det långvariga drogkriget i Colombia.

Situationen i hemlandet är ett centralt tema hos Muñoz. Tankar kring försvinnanden, förgänglighet och glömska återkommer gång på gång, som i den systematiskt sorterade serien med kasserade rester av personfoton, tagna i fotoateljéer nära ett passkontor där folk köade i avsikt att emigrera.

Mer direkt slående är verket Andetag, som består av en rad runda speglar. Först ser man bara sitt eget ansikte, men andas man på glaset framträder nästan spöklikt en porträttbild hämtad från en dödsruna i en dagstidning. Lika plötsligt försvinner den igen.

En än tydligare bild av förgänglighet ger det bordsprojicerade videoverket Sediment, där jag på ett förbluffande illusoriskt sätt tycker mig förflyttad in i ett gamla tiders mörkrum och ser foto efter foto framkallas och försvinna i ett ändlöst kretslopp. Det är så verklighetstroget att man till och med hör slurpet från avloppet när färgen från bilden rinner ner i vasken.

På Göteborgs Konsthall har fem - relativt unga - konstnärer gjort varsitt verk om sin relation till någon äldre familjemedlem, främst ur far- eller morföräldragenerationen. ”Innan vi glömmer” heter utställningen och jag går igenom den alltmer tagen av den innerlighet och närhet jag möter i dessa berättelser.Helga Härenstam har följt sin farmor i fotspåren till en missionsstation i Zimbabwe där denna växte upp som missionärsbarn. Bevarade fotografialbum, brev och anteckningar ger en bild av kolonialtidens värderingar, med kopplingar ända in i nutid.

Oupphörligt gripen ser jag Knutte Westers entimmeslånga film Horungen som handlar om hans farmor och ger en skrämmande bild av Fattig-Sverige i början av 1900-talet. Det är på en gång en sorglig och mycket vacker film där han varvar egna, akvarelltecknade scener med autentiska filminslag från tiden.

Petra Hultman ställer ambitiösa husmorsfilmer från 50-talet mot sina farföräldrars idoga hantverkande: farmoderns prydliga textilarbeten bildar höga staplar på golvet och en del av de hundratals nyckelskåp farfadern lämnade efter sig har blivit en hel vägg.

Något av det strävsamma arbetets lov förmedlar också den tjeckiska konstnären Katerina Sedà, vars mormor tog sig ur en djup depression genom att ur minnet teckna av alla de föremål hon hanterade i ett järnaffärslager under en tidigare, lycklig tid.

Smått otroligt är det hur Ferhat Özgür har lyckats få sin traditionellt inbyltade turkiska mamma och hennes västerländskt klädda väninna att byta kläder med varandra helt ogenerat mitt framför kameran – en film med mycket värme och skratt, men också djupt tänkvärd.