Kultur

Kerstin Ekman är det vildas vän

Kultur Artikeln publicerades
”Gubbas hage” utspelar sig i ett Roslagen dit Ekman flyttade till för 20 år sedan.
Foto: Bodil Bergqvist
”Gubbas hage” utspelar sig i ett Roslagen dit Ekman flyttade till för 20 år sedan.

Kerstin Ekman är det vildas vän, men hon är ingen romantiker. Att återskapa en hage är kanske en revolutionär handling, tycker recensenten Maria Ehrenberg.

sakprosa

Gubbas hage

Författare: Kerstin Ekman

Förlag: Albert Bonniers

Visa mer...

En av valfrågorna i höst spås bli ”landsbygdsproblemet” eller ”landsbygd mot stad”. Jag rekommenderar både politiker och väljare att läsa denna bok innan en röst läggs. Här ges ett sammanhang, en tråd bakåt och en fundering framåt som blir ett behövligt beslutsunderlag.

Att Kerstin Ekman är, vad som förr ganska självklart titulerades, ”naturmänniska” kan inte ha undgått någon. ”Hunden” från 1986 är en skogsvandring 30 centimeter över marken, utförd av en hund som gått vilse i jämtlandsskogen som figurerar. ”Herrarna i hagen” (2007) sätter ljus på skogsindustrins kortsiktighet och ”Se blomman” (2011) är en närstudie av botaniker och botanikens historia.

Kerstin Ekman är det vildas vän, men hon är ingen romantiker.

”Gubbas hage” är i samma anda men här ett Roslagen dit Ekman flyttade till för 20 år sedan. Och hagen, ja, det är hennes särskilda plats på jorden, en liten bit som hon önskar restaurera. Och med det menas att hålla efter för gödsling, förädling och invasiva arter men främja fröspridning (genom att slå med lie). Och undret sker; år från år väcks nya (d v s gamla) arter till liv, hagen återfår en form av ursprung. Diversiteten återupprättas.

Ekman är det vildas vän, men hon är ingen romantiker. Det vi kallar vilt är ofta av människan skapat. Landsbygdens odlingslandskap och skogen är inget annat än en del av antropocen. En utveckling som Ekman följer genom den västerländska litteraturhistoriens herdediktning, en synnerligen underhållande läsning. När började man prata konkret om olika vilda växter?

Nej, skog, äng och mark har förändrats genom tiderna genom människans påverkan, men idag pågår en större och farligare omvandling. Växtligheten minskar, arter slås ut och med dem hela små ekosystem. Pollineringskrisen är ett annat exempel på mänsklig dumhet. Att återskapa en hage (som blir en äng) är kanske därför en revolutionär handling. Om än efemär. Vad händer när Ekman själv är borta? Dags för schaktmaskiner att äta upp den sista fredade delen i närområdet?

Så är allt hopp ute? Ekman verkar inte särskilt förhoppningsfull.

Boken är en varningsklocka men också en sanslöst välskriven lovsång till en natur som fött oss alltsedan vi blev till. Med välskriven menar jag både språkligt njutbart men också bärare av en djup kunskap om allt från den enskilda blommans kulturhistoria till Jordens geologiska åldrar. Samt nutida skogsbruk (man kan påminna sig att Ekman faktiskt är skoglig hedersdoktor vid SLU).

Så är allt hopp ute? Ekman verkar inte särskilt förhoppningsfull. Köphysterins och industrins krafter är för starka:

”Bäck och äng är ord som har ersattas med dike och vall. Ann Jäderlunds sorgsna ”som en gång varit äng” säger i all korthet att det blivit så.”

Jag tänker själv på Ursula Le Guins kanske något mer optimistiska ”Där världen kallas skog” (The Word for World Is Forest), en planet där mänskligheten aldrig slutat vara skogsvarelser.