Kultur

Kärlek vid första öronkastet

Skivrecension Artikeln publicerades
Klas Qvist och Mikael Ramel i Borås.
Foto: Pressbild
Klas Qvist och Mikael Ramel i Borås.

Mikael Ramel och Klas Qvist har gjort en skiva ihop som känns lika naturlig som kärleksfull. En musikalisk cirkel är sluten.

Mikael Ramel & Klas Qvist

Genre: Rock

Album: I huvet på varann

Bolag: Paraply records/Border

Mikael Ramels karriär sträcker sig från tidigt 60-tal med fadern Povel genom Fläsket brinner på 70-talet och inflytelserika skivor som debuten “Till dej”. Soundet då var psychedelisk proggpop med slängar av folkmusik. Lite som en mer kontrollerad Pugh Rogefeldt eller mindre jazzig Jojje Wadenius. Ett tamare och mer traditionellt 80-tal övergick i en barnskiva som blev det sista som Ramel spelade in på över 20 år. Under tiden har han bland annat utbildat sig till musikterapeut.

Boråsaren Klas Qvist (Citizen K) älskar säkerligen Ramels arv och har inte minst anammat mycket av ledstjärnans harmonier och frasering. Det står väldigt klart när man lyssnar igenom Ramels katalog och då framför allt hans 70-tal. Samarbetet med Qvist känns nästan löjligt naturligt och som att det skrevs i stjärnorna redan 1975.

“I huvet på varann” är alltså Ramels första albumlivstecken på över tio år. Samarbetet med Qvist föddes enligt utsago genom att boråsaren skickade ett ex av sitt senaste dubbelalbum “Second thoughts” till Ramel. Mottagaren trodde först att det var ett skämt, men lyssnade igenom den två gånger och blev frälst. Han hittade väldigt mycket gemensamt hos sig själv och det var kärlek vid första öronkastet. Ramel kände dock en frustration att Qvist inte sjöng på svenska, kontaktade artisten och erbjöd sig att omtolka låtarna. Sagt och gjort. En fin story senare så föds alltså kärleksbarnet nu i veckan.

Att Qvist och Ramel sjunger kusligt likt varann är också en förvirrande del av charmen. Någonstans så finns hela tiden känslan av att historien upprepar sig själv, att cirkeln är sluten. Det är ett vackert grepp i all sin enkelhet.

Dutch coffee blir Halländskt kaffe, The band in the attic blir Bass upp på loftet, Wasps and cars blir Mygg och spa och så vidare. Det här är såklart inget nytt grepp. Totta Näslund och Mikael Wiehe har gjort Dylan, Ebba Forsberg har sjungit Tom Waits, Rikard Wolff sjöng Piaf et cetera. Men en lika “lokal” och vänskapligt vördnadsfull hyllning är desto mer sällsynt. Jag kan faktiskt inte komma på någon just nu.

Qvists låtar badar i ett nostalgiskt skimmer, Ramels omtolkningar är fria och finurliga. Mötet är musikalisk romantik.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.