Kallt om kinesisk hjärntvätt
Som liten blir Xiaolu bortlämnad två gånger, först av sina biologiska föräldrar, som redan har en son, och sedan av sina adoptivföräldrar när de inte klarar att försörja henne. Hon får i stället bo hos sina olyckliga farföräldrar på en liten ö där de flesta livnär sig på statligt reglerat fiske. Det är ett begränsat liv på många sätt, men en dag träffar Xiaolu och hennes farmor en munk som gör en oväntad förutsägelse: flickan kommer att "korsa havet och resa till de nio kontinenterna".
”Hon berättar om uppväxten i ett Kina där ideologisk hjärntvätt var vardag.”
Den som har läst någon av Guos tidigare böcker vet att hon så småningom hamnade i Storbritannien, började skriva på engelska och fick en stor publik. Om exiltillvarons språkkaos och identitetskriser har hon skrivit tidigare, men nu handlar det om henne själv. Hon berättar om uppväxten i ett Kina där ideologisk hjärntvätt var vardag. Hon berättar om sin komplicerade relation till de föräldrar hon så småningom återförenades med, och om olika kränkningar som hon och andra kvinnor utsattes för.
Det är en skrämmande skildring, och upplysande som dokument betraktat, men någon läsupplevelse blir det inte. Xiaolu Guo staplar dystra minnen på varandra med konstant kritisk distans. Hennes kyla, förmodligen en ren överlevnadsstrategi, slätar ut texten och gör den oengagerad. Man vet att smärtan finns där, men den tillåts sällan tränga igenom.
