Jo Nesbø fångar det mörka

Hur gör sig Macbeth – en av William Shakespeares mest kända och spelade tragedier – som en modern polisthriller? I synnerhet om det är Jo Nesbø, polisthrillerns norske mästare, som skriver den?

Och framför allt: Varför gör han det?

För att börja med det sista. Som enda nordiska författare tillfrågades Nesbø om att medverka i ett projekt där man gör moderna tolkningar av Shakespeares dramer. Några av de andra författarna är Margaret Atwood, Gillian Flynn och Anne Tyler. Nesbøs enda krav, enligt en intervju med honom, var att få göra Macbeth, i stort sett den enda av Shakespeares pjäser han hade något slags förhållande till. Han hade en gång sett Polanskis filmatisering från 70-talet.

Och man kan förstå hur Nesbø tänkte. Det mörker och den grymhet som finns i dramat kan säkert återskapas i en polisthriller, i det 1970-tal som Nesbø förlagt den i.

Platsen för Nesbøs Macbeth är en obestämd brittisk stad med drag av Glasgow, Edinburgh och Newcastle i ett land där korruption och maktmissbruk och arbetslöshet gjort invånarna antingen apatiska, drogade eller djupt kriminella. Miljöförstöringen med sitt sura, för att inte säga giftiga regn gör människor och marker sjuka. Polisen är lika kriminell som knarklangarna de jagar, politikerna står dem inte efter.

I denna miljö är Macbeth en av få poliser med någon ambition att rensa upp i det allt för djupa träsket. Och som han själv sjunker ner i. Det är mörkt och dystert utan några som helst ljusglimtar.

För att förstå Nesbøs Macbeth behöver man nödvändigtvis inte vara fullständigt inläst på Shakespeares. Men det underlättar förståelsen av handlingen och vilka roller människorna i det stora persongalleriet spelar. Nesbøs tolkning är, såvitt jag kan bedöma, tämligen trogen originalet. Därför är det ingen spoiler att avslöja att Macbeth går över lik för att nå makt och rikedom, ivrigt påhejad av Lady (en samvetslös kasinoägare som i boken inte är gift med Macbeth utan hans älskarinna, och därför endast går under namnet Lady). Men också att hans samvete driver honom mot döden.

Jo Nesbøs Macbeth är precis som originalet en genomsvart historia med alla hemska ingredienser bevarade, berättade med Nesbøs hela skicklighet när det gäller att föra handlingen mot den klimax man vet väntar. Han har skrivit bladvändare förut.

Om sedan världen behöver en Macbeth i 1970-talstappning berättad på 2010-talet kan säkert diskuteras. Men Nesbø skriver den i William Shakespeares anda, och det är rakt igenom mörker.