Isländsk urkraft förför i Carmen
Historien om Carmen är beseglad av ödet. Hon ska återuppstå och slockna på scener världen över så länge samtiden behöver hämta kraft ur hennes resliga barfotade styrka och fria ande. Hon tillhör ingen.
”Carmen får leva ännu ett dygn innan José ska sticka sin kniv i hennes hjärta.”
Ödet skruvas åt redan i öppningsscenen där ett barn i vita kläder kastar bollen till en ansiktslös grå skuggvarelse. Kyrkklockor slår. Allt är redan bestämt. Barnet ställs i händelsernas centrum att vara vittne utan förmåga att ingripa i ödet.
Göteborgspremiären av Carmen än mer dramatisk. Himlen öppnar sig, regnet skvalar och efter paus släcks hela staden ner av ett elavbrott. Brandlarmet ylar och rullar ner en järnridå som skiljer scen och salong åt. Alla förs ut till trädäcket utanför. När brandmännen säkrat huset släpps vi in igen. Men tekniken har gått i baklås och järnridån går inte att hissa upp. Carmen får leva ännu ett dygn innan José ska sticka sin kniv i hennes hjärta.
När den svenska koreografen Johan Inger ombads att göra klassikern Carmen för den spanska scenen, skrev han titelrollen för en isländska och introducerade ett barn. Rummet är minimalistiskt, dunkelt och avskalat. Den nyskrivna musiken stämmer om och ger nya bottnar åt pärlorna i Georges Bizets klassiska opera från 1875.
”När Carmen dräpts sliter barnet sin docka i stycken”
Om barnet är Josés eget inre barn, ett verklighetens barn i en familj vars vardag präglas av våld eller publikens alter ego är fritt att tolka. I den visuellt mardrömslika scen där ett skott bränns av ställer sig barnet längst fram på scenkanten, blundar och trycker händerna för sina öron. Efter paus har de vita kläderna blivit grå och när Carmen dräpts sliter barnet sin docka i stycken.
Carmen togs emot av lysande recensioner vid världspremiären i Madrid våren 2015 och belönades med det prestigefyllda priset Benois de la Danse, mer omtalat som dansvärldens Oscar. Också vi älskar henne, isländskan Emília Gísladóttirs stolta, skamlöst livsglada Carmen böjer sig inte under traditioner som kräver kvinnlig underkastelse. Hon leker njutningsfullt, blygs inte begäret i sin röda klänning utan tar plats med stolt resning och utan ursäkter eller ansvar för någon annan. Gísladóttir, medlem i det spanska kompaniet 2015, återförenas här med sitt gamla kompani när de gästspelar på hennes hemmascen. Hennes Carmen har en erotisk kraft och självklarhet som drabbar utan åtskillnad. Jag attraheras inte av den känslosamme Josés drömmar och ideal, inte den paljettfagre Escamillo, jag faller handlöst för Gísladóttirs Carmen. Säger vi. Låter hennes styrka bli min. Applåderna är öronbedövande.