• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

Ior och debutanterna

Kultur 2008-02-22

Att läsa de 38 svenska debutböckerna från år 2007 är som att plocka stenar på stranden. På håll ser mycket glänsande och löftesrikt ut. Överdådigt. Man fyller lätt en kasse med fynden. På kvällen när man kommit hem, tar man fram alltsammans. Tittar på det på nytt. Nu har det torkat och bleknat. Det visar sig att det allra mesta man fått med sig är sådant man inte vet vad man ska göra av. Ställa det i hyllan för allmänt beskådande? Döda klumpar. De behövde en oproportionerligt stor mängd exotiskt ljus och en särskild sorts magi för att under en liten stund få liv.

Vi i juryn hittade fem snäckor i samlingen. Med fåror, skimmer och djup. Med ett attraktivt brus och knaster – svårbestämda till färgen och olika till sin karaktär. Det är frestande att stanna vid dem. Rafsa ner resten i påsen och trycka in i ett sopnedkast. Men vad lär man sig mest på? Att studera det sköna, talangfulla eller det klumpigt ofullkomliga? Jag går emot min vilja, kanske mitt svar på frågan också – för det är klart att jag lär mig mer av att läsa Dante än Denise Rudberg – men jag lär mig i bästa fall något annat, kanske något viktigt av att titta närmare på det som aldrig blev vad det kunde bli.

Så. Minns nu åsnan Ior. Denne charmige, trulige kompis, som alltid vetat att ingen bryr sig om honom, att ingen tänker fira honom på hans födelsedag. I böckerna om Nalle Puh omges han lyckligt nog av sina vänner, som inte bara gör honom gladare, utan också läsaren, som på så vis får en alldeles lagom dos av denne självömkande gestalt. Tänk dig nu en hel trave böcker, där huvudpersonen har samma självömkan som Ior – plus samma uppfattning om sin egen person som Uggla. Alltså: Jag är egentligen bäst, för ingen är så djup och klok som jag, men tänk att ingen bryr sig om mig – det är hemskt vad det är synd om mig. Och alla hans vänner har gått hem!

Som om det inte räckte, har denna vanligt förekommande huvudperson i ung svensk litteratur lånat drag av Nasse: Med ett snyft ger den lilla grisen bort det bästa han har, sin bostad, till Uggla. Nasse är väldigt söt, men den självuppoffrande har sällan humor.

I Moa Herngrens roman Allt är bara bra, tack följer vi den unga kvinnan Lea och hennes olyckliga kärlek till Michel. Hon har visat ”svaga sidor, starka sidor, fascinerande sidor”, försökt göra om sig till den ”perfekta flickvännen och sexgudinnan”. Men: ”det räckte inte för jag är bara jag och det räcker aldrig”. När Michel kommer för att vila ut hos henne under ett gräl med flickvännen, blir hon lika glad som Ior när han får en trasig ballong i present. ”Han älskar mig!”

I Sabina Strands roman Saker min sambo och jag tyckte olika om, är den kvinnliga huvudpersonen också djupt missförstådd. Varför vill inte sambon ha henne? Varför är han så elak? Hon som gör allt för honom. Och för läsaren: Om jag besparar dig bråddjupen och gör om mitt öde till en lättsam, rolig story – älskar du mig då? Jag ger bort mitt allvar! En bok som inte vill besvära, men som ändå har den suckande undertexten: Gud, det måste vara mest synd om mig i hela hela världen.

I Olivia Bergdahls diktsamling DEMO kan vi läsa att ”det spelar inte så stor roll vad jag säger, / för killen jag gillar hånglar med två (!) andra tjejer / och det är inte direkt högstatus att till och med på fyllan / kunna citera både stig dagerman och bob dylan”. Vid det här laget känner vi igen vår huvudperson: Djupingen Uggla och självömkande Ior i härlig förening. Men här: Minus Nasses offermentalitet! För den här tjejen har humor. Och det är en lärdom man kan dra: Det är mycket enklare att svälja en stor portion självömkan när den serveras aptitligt klipskt.

Staffan Malmberg kombinerar också han en Ugglas hjärnkapacitet med en Iors grundkänsla av melankoli. I hans roman Aj människa försöker huvudpersonen tänka på något annat än att hans älskade just nu eventuellt har sex med sin nya. Ut ur kryddhyllan åker burkar med sådant som timjan och rosmarin. På bandspelaren läser han in ordet oregano med tresekundersintervall. Låter sedan hörselintrycket ”oregano” krocka med smakintrycket av timjan, luktintrycket av curry och synintrycket av rosmarin. Tanken på Henne tränger ändå igenom.

Kanske sammanfattar den norska gamla författaren Agnar Mykle, som debutanten Martin Svensson lånar ett par rader av till sin roman Hej! Mitt namn var Elton Persson, många debutanters kärnämne just nu: ”Kärleken är något som andra inte vet om, kärleken är något ensamt.” Iorskt så det förslår.

När jag nu tänker efter vad som gör mig mest bekymrad med flera av böckerna, är det inte det faktum att haven må tystna och världsmakter skaka, medan dessa svenska medelklassexistensers icke fungerande relation ändå är det enda som tycks vara på riktigt och riktigt viktigt. Nej, det är att denna självömkan är så omfattande att jag inte får en chans att tycka synd om någon. Jag gråter gärna. Huvudpersoner är varmt välkomna att slänga sig framför tåget av olycklig kärlek. Det är fantastiskt när allt går sönder – i romaner. Men även läsaren behöver ett eget rum. Om allt medlidande är upptaget, vad ska jag då känna?

Här finns en vilsenhet i många av de nya författarnas böcker: För vem skriver vi? Jag får en obehaglig känsla av att den viktigaste mottagaren ofta är författaren själv. Att skriva en roman blir framförallt en form av självförverkligande – utbytbar mot någon annan form, som akupunkturbehandling, samtalsterapi eller besvarad åtrå. Är det för att få vågar tro på att orden bär? Tro på att berättelsen kommer att nå fram till någon där ute? Efter att ha läst dessa debutanter, är jag övertygad om en sak: Det ingår i författandet att luras. Kanske är det rentav den skrivandes plikt att få läsaren att tro att hon är oersättlig? Att texten fullbordas först genom sin mottagare. Varför hänga kvar på en fest som inte bryr sig? Det vet ju Ior: Hur man sänker öronen, lämnar ryggen åt de övriga och går hem.

Jag vill inte det. Tänker inte göra det. Jag fortsätter att läsa de nya svenska författarna. För att det är värt det. Att vända på en massa gråsten, för att hitta en formulering som denna: ”Mörkret är en egen fantasi, /en fyr som leder skeppen undan ljuset”. Raderna är ur Viktor Johanssons diktsamling Kapslar. Det finns få saker som slår känslan av att, bland en hel massa bråte, hitta en skatt. Att, för att nu citera årets vinnare igen, till slut få ”spegla mig i en spegel som inte bär mina ögon”.

Marie Lundström
kritiker på P1:s kulturredaktion och medlem i Borås Tidnings Debutantpris-jury

• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate: