Kultur

Inte Joyce Carol Oates skarpaste – men även en mellanbok är läsvärd

bokrecension Artikeln publicerades
Foto: dustin cohen

17 sekunder och sedan börjar allt om i Joyce Carol Oates bok om amnesipatienten Eli Hoopes. Maria Ehrenberg har läst.

Roman

Mannen utan skugga

Författare: Joyce Carol Oates

Översättning: Klara Lindell

Förlag: Albert Bonniers förlag

Visa mer...

Det ska sägas med en gång; ”Mannen utan skugga” är inte JC Oates bästa roman. Jag saknar skärpan i utformningen och stringensen i språket. Men som en mellanbok är den intressant och ämnet bjuder på många funderingar.

17 sekunder.

Det är så lång tid som det tar för Eli Hoopes att glömma vad som hänt. 33 år gammal skadades hans hjärna i en olycka och Eli Hoopes blir sin tids främsta undersökningsobjekt inom ämnet amnesi. Otaliga är de doktorsavhandlingar och vetenskapliga artiklar som skrivs utifrån tester gjorda på honom. Man kan lugnt säga att han försörjer ett helt forskarsamhälle.

Undersökningsledare är den karismatiske doktor Ferris, som runt sig samlar begåvade adepter. Däribland Margot Sharpes, sprungen ur en icke-akademisk miljö och mycket angelägen om att bli accepterad.

Den #metoo-historia som finns i boken ger en del att fundera över.

Accepterad blir hon, till slut blir hon själv forskningsledare. Men finns det ett pris? Absolut. Ett är att inte se. Den #metoo-historia som finns i boken ger en del att fundera över. Margot blir förälskad i sin mentor, och de inleder ett förhållande. Flera år senare blir hon kallad till ett förhör där högsta ledningen utreder om ryktena om Ferris är sanna; att han förgripit sig sexuellt på sina anställda och att han stulit deras forskningsresultat. Men Margot har inget sett, inget hört. För att klara sig har hon själv utvecklat en egen form av amnesi.

Bokens andra dilemma handlar om forskningsetik; vad får man och vad bör man inte göra med ett forskningsobjekt? Att bli förälskad och inleda ett sexuellt förhållande med studieobjektet är att gå över alla gränser. Ändå gör Margot det. Hon vet att hon hela tiden är skyddad av 17 sekunder. Lämnar hon rummet och återvänder efter 17 sekunder ser Eli Hoopes förbindligt på henne och undrar vem hon är? När hon sent i livet får frågan från en reporter om det inte är oetiskt att studera människor på det sätt hon gjort förstår hon inte frågan. Hon har alltid skyddat sitt studieobjekt.

Etik inom forskarvärlden med andra ord. Men det är också en sällsynt komplicerad kärlekshistoria.

Jag kan inte låta bli att tänka att det är en hel del gott folk i dessa skandaltider som gärna sett att deras handlingar hade en preskriptionstid på 17 sekunder.

Här finns en intressant spänning som jag önskar att Oates hade gjort mer av. I vissa sekvenser verkar Eli Hoopes veta mer än han borde. Är allt ett spel från hans sida? Och vem är det som studerar vem?

Etik inom forskarvärlden med andra ord. Men det är också en sällsynt komplicerad kärlekshistoria. Margot älskar Eli, och han verkar besvara känslorna – i alla fall medan hon fortfarande är i rummet. Men om han aldrig minns henne, vem är han då förälskad i? Älskar hon den Eli som hon läser om i journalerna eller den man hon har framför sig, den ständigt 33 år gamla personen, låt vara i en äldre mans kropp? En hopplös kärlek. Och en som dessutom alltid måste vara hemlig.

Så boken öppnar för många diskussioner. Lägg där till att skildringen av världen utanför – sparsam och ganska vag – ändå ger ett djup och sätter in boken i en amerikansk historisk kontext. En intressant men också vagt oroande läsning.