Ingrid Viktoria Kampås: Ingrid Kampås: Psykiska sjukdomar har funnits i alla tider

Denna händelse utspelade sig i början av min sjuksköterskekarriär, runt 1980. Jag gjorde praktik på en psykiatrisk avdelning och vid denna tid var psykiatrin extremt ideologistyrd, åtminstone där jag vistades. Psykisk sjukdom ansågs av många bero på en reaktion på ett dysfunktionellt samhälle och en dysfunktionell uppfostran. Cherchez la mère, sök modern, var ett vedertaget begrepp inom psykologin, att orsaken till sjukdomen berodde på mamman. Tankefiguren var att något hade gått fel i uppfostran och de olika utvecklingsfaserna hos barnet. Många mammor värdelöshetsförklarades.

Ovanstående tankar orsakades av att jag i min hand fick en avhandling om den tyske 1800-talspsykiatrikern Ludwig Meyer och till min förvåning insåg jag att han var långt före mitt 1980-tal i sitt sätt att se på och behandla psykisk sjukdom. Bredvid boken om honom läste jag en bok av den schweiziske psykiatriprofessorn Achim Haug, ”Das kleine Buch von der Seele” (Den lilla boken om själen) och trots tidsspannet på 150 år möts dessa läkare i en samsyn som är slående. Haug har den moderna forskningen i ryggen, det hade inte Meyer vilket gör hans livsverk än mer banbrytande.

Psykiska sjukdomar har funnits i alla tider och alla kulturer och genom tiderna har synen på sjukdomarna växlat. En gång i tiden fanns tanken om den helige dåren, att galenskapen medförde en extra närhet till Gud som då kunde ge till exempel profetiska förmågor. Tanken på besatthet av onda andar följde med kristendomen, likaså att sjukdom är ett straff från Gud. Humoralpatologiläran från antiken, att sjukdom beror på en rubbning av kroppsvätskorna, var förhärskande långt in på 1800-talet.

Om balansen mellan den gula gallan som var varm och torr, den svarta gallan som var kall och torr, det kalla och fuktiga slemmet och det varma och fuktiga blodet, förändrades ansåg man att sjukdom uppstod.

Meyer föddes 1827 och efter sina medicinstudier började han arbeta på "Irrenanstalter", mentalsjukhus, och upprördes starkt av den behandling patienterna fick. Patienterna betraktades som att de själva hade skuld i sin sjukdom, antingen att den var Guds straff eller att de av ren illvilja åbäkade sig, att de var slappa och lata. Mycket av "behandlingarna" gick ut på att straffa patienterna med tortyrliknande metoder, att spruta dem med kallt vatten eller sätta dem i skruvstädsliknande stolar som pressade ihop huvudet, det användes fotbojor och tvångströjor.

Ofta förvarades patienterna, oavsett på vilket sätt deras sjukdom yttrade sig, i avlägsna delar av sjukhuskomplex, ofta i källare, de fick dålig mat och ingen stimulans. Tanken var att man skulle kunna driva ut det onda och straffa fram friskhet. Det var när Meyer såg det som han började sitt härtåg för att förbättra vården av psykiskt sjuka. Det som kännetecknade hans syn på sjukdomarna var att många av dem var botbara, att patienterna skulle vistas i en lugn, trygg och vacker miljö, att de skulle få näringsriktig mat och sysselsättning. Detta var dock inte tillräckligt utan Meyer trodde fullt och fast på att det gick att skilja olika sjukdomstillstånd åt via de symptom som de uppvisade. Samtidigt med sin anatomiska forskning om hjärnan systematiserade han olika symptom och kunde därmed sätta olika diagnoser.

Meyer må ha varit en av banbrytarna i Tyskland men han var inte ensam i världen. I England fanns till exempel en läkare vid namn John Conolly som myntade begreppet non-restraint. Det betyder kort och gott att tvångsmetoder skulle undvikas för de fabricerade bara falska symptom som reaktion på straffmetoderna. Historien om hur Meyer stod på torget och auktionerade ut tvångströjor är möjligen bara en anekdot men den är ändå mycket talande för att visa hans syn på psykiskt sjuka.

Just psykologi var något där Meyer bröt ny mark, han insåg att psykologiska faktorer kunde påverka människor till att bli sjuka. Hans teori var att människan hade ett grundläggande temperament och när detta av olika orsaker förändrades till det sämre kunde det resultera i att det blev kroniskt och leda till psykisk sjukdom. Han menade att orsaken till att denna förändring uppstod hos vissa individer, ofta i samband med sådant som pubertet eller graviditet, var att de hade en ärftlig disposition för det.

Professor Haug har åratal och hyllmeter av medicinsk forskning bakom det han skriver om i sin bok, det hade inte Meyer. Ändå har Meyer för 150 år sedan formulerat det Haug beskriver som stress-sårbarhetsmodellen som idag är vedertagen inom medicinen. Det betyder att vissa människor kan ha en medfödd eller förvärvad sårbarhet som leder till sjukdom om hon utsätts för stress i form av antingen psykisk eller fysisk belastning. Något sker i hjärnan och hon blir psykiskt sjuk.

I den här texten finns tre ungefärliga tidpunkter. 1860-talet när Meyer började verka för att reformera psykiatrin i Tyskland, 1980 då jag var sjuksköterskeelev och 2017 när professor Haug skriver sin nätta och sammanfattande bok om var psykiatrin står idag, om sjukdomarna och om behandlingsmöjligheterna. Det är en bok som gör mig positiv för den har vetenskapen som bas, det får vara slut med ideologier och flum.

Den svenske psykiatrikern och författaren David Eberhard har uppgivet sagt att Sverige har tio miljoner psykiatriker. Det ligger något i hans ord. Ingen lekman skulle få för sig att diskutera orsak till och bästa behandling av hjärtsvikt eller polymyalgia rheumatica. Men när det gäller psykisk sjukdom är det fritt fram för var och en att tycka, hur okunnig man än är. Något jag kallar tyckiatri, inte psykiatri.

Men mycket har ju faktiskt hänt. Meyer hade nästan bara kloralhydrat och opium att ta till i behandlingen av patienterna. Han var också tvungen att själv definiera den verklighet han famlade i, vad var orsak, vad var symptom, vad var bästa behandling? 1980 fanns det mer läkemedel, framför allt neuroleptika, vissa antidepressiva och bensodiazepiner (de sistnämnda har sina risker i och med beroenderisk), men å andra sidan ett tämligen stort flum när det gällde sjukdomars orsak, symptom och behandling, så till den grad att Meyer förmodligen skulle ha tyckt det vara ungefär samma sak som flummet om Guds straff och onda andar. Det som också fanns 1980 som är jämförbart med 1800-talet var många vårdgivares förakt för patienterna. Förakt, nedlåtenhet och fördömande från vårdpersonals sida har jag sett av och till under alla mina år som sjuksköterska. En äldre kvinna berättade ungefär detta för mig: "Jag sökte på akuten för mitt svullna knä. Den unge doktorn var så trevlig och medkännande. Sedan gick han ut för att läsa i journalen. Han kom tillbaka till undersökningsrummet och sa: 'Jag ser att du är patient hos psykiatrin'. Sedan var han helt förändrad, kortfattad och nedlåtande."

2017 skriver Haug på ett lättfattligt och avdramatiserande sätt att så mycket som 50 procent av befolkningen någon gång lider av någon form av psykisk sjukdom, vanligast är då depression och att många någon gång i livet tvingas söka läkarvård för en psykisk åkomma. Haug skriver om de vanligaste sjukdomstillstånden och deras prognos och behandling i form av terapier eller mediciner. Min tanke när jag läst den tvåhundrade och sista sidan i boken är att Haug vill medverka till att få bort de stigmata som fortfarande vidlåder psykisk sjukdom. Han gör det med vetenskapen som bas. Det läkarvetenskapen idag vet för att forskningsresultaten har visat att så är det. Raka motsatsen till gissningar, tyckande, ideologi och flum. De popperska falsifieringskriterierna gäller även när det gäller forskning om psykisk sjukdom. Ett ämne ska studeras, resultaten ska redovisas och någon annan ska kunna göra om samma forskning och få exakt samma resultat.

Just när det gäller medicinering finns en milsvid skillnad mellan idag och förr, där har forskningen gjort enorma framsteg. Det klagas ofta slentrianmässigt på läkemedelsbolag och deras profithunger men faktum är att utan läkemedel skulle många fler vara sjuka. Den som går ut på en affärsgata i rusningstid kommer att möta många människor. Det syns inte vilka som medicinerar mot högt blodtryck men inte heller vilka som medicinerar mot diabetes eller psykisk sjukdom. Mediciner hjälper människor med psykisk sjukdom att leva helt normala liv. Medicinerna hjälper dem att kunna ha relationer, ha normala känslor som sorg och glädje, vara föräldrar, ha ett arbete och kort sagt ett liv.

Ändå finns den där skamkänslan kvar kring mediciner. Till det kommer berg av fördomar kring medicinering. Som att mediciner förändrar personligheten. På det ger Haug det enda möjliga svaret, den som inte jobbar med psykiskt sjuka, är anhörig eller själv sjuk, har ingen aning om hur sjukdomen i sig förändrar personligheten. Tack vare mediciner kan därför en mer verklig personlighet träda fram när patienten slipper sjukdomssymptomen. Och visst har psykofarmaka biverkningar ibland, men hur många har läst biverkningslistan för Alvedon, frågar Haug. Det handlar om att väga ofta mindre biverkningar som initialt illamående mot chansen att bli frisk.

Värderingar, normer och ideologi sitter hårt i människornas sinne och ändras inte i första taget. Fördom definieras av att tro att något är på ett visst sätt fast det inte är det, alltså samma sak som okunskap. Enda sättet att bekämpa sådan är med kunskap och det vore därför en välgärning om professor Haugs bok kunde sättas i handen på alla tyckiatriker.