Kjell Andersson: I oroliga tider tänker vissa att det var bättre förr

En gång när don Quijote, riddaren i Cervantes odödliga roman från början av 1600-talet, är ute med sin väpnare Sancho Panza blir han inbjuden av några fattiga getherdar att dela deras enkla måltid. Alla äter, men så försjunker riddaren i inre visioner, och plötsligt klarar han strupen och upplyser sina tuggande åhörare: ”Lycklig var den tidsålder och lyckliga var de tider som kallades gyllene av de gamle!” Han beskriver denna tid i glödande poetiska färger. Varför den slutade förbigår han. Men nu har han, riddaren don Quijote, bestämt sig för att uppliva den i dessa moderna tider. Getherdarna lyssnar ”överväldigade och förbryllade” till den gamle riddaren i hans hatt av papier maché.

När Mark Lilla skrev på en bok om tänkare som förledde sig själva till att stödja eller urskulda tyrannier som Nazityskland, Sovjetunionen, Kina eller den teokratiska republiken Iran, började han lägga märke till en annan kraft som formade fantasin hos politiska tänkare och ideologiska rörelser på 1900-talet. Det var den politiska nostalgin. "Den lade sig som ett moln över europeisk tanke efter franska revolutionen och har aldrig helt försvunnit", skriver han. Särskilt tydligt märktes den efter första världskriget som utbredde en känsla av förtvivlan, av "civilisationens slut som vi känner den". Än värre blev det efter andra världskriget med avslöjandet av Förintelsen och utvecklingen och spridningen av kärnvapen.

Var hade det spårat ur? En rad tänkare började nu komma med förslag. Först ut var Oswald Spengler med sin enormt inflytelserika bok "Västerlandets undergång". Han fick många efterföljare som försökte peka ut den avgörande idé eller händelse som hade beseglat vårt öde. Detta har sedan 1950 utvecklats till en hel litteraturgenre i europeiska och amerikanska högerkretsar. Men dess bilder återfinns också på yttersta vänsterkanten. Inte lika kända är politiska islamister som skriver om västerlandets nedsjunkande i dekadens och om en förnyad religions (islams) oundvikliga seger.

Upptäckten av den politiska nostalgin som en formande kraft i historien fick Lilla att skriva sin bok "The shipwrecked mind", som kunde översättas "Själ i skeppsbrott". Skeppsbrottet är intellektuellt – Lilla anser att historiens flöde inte sanningsenligt kan beskrivas så att man pekar ut den ena eller andra avgörande punkten, när allt gick snett. Han granskar tre tänkare, Franz Rosenzweig, Eric Voegelin och Leo Strauss. Rosenzweig ville förnya judisk tanke och religion. De två andra sökte finna den katastrofala punkt i idéhistorien där det förfall började som kunde leda till demokratins sammanbrott och fascismens seger.

Sedan tar Lilla upp teokonservatismen, som är viktig i den amerikanska högern. Den amerikanske katolske historikern Brad Gregory ser en gyllene tidsålder i de tusen åren mellan Rom och reformationen, vilket han har utvecklat i en omfångsrik bok.

Sist i Mark Lillas "The shipwrecked mind" följer ett laddat kapitel om terroristaattackerna i Paris i januari 2015. Lilla, som råkade vara i Paris just då, slogs av två olika nostalgiska reaktioner. Den första var de obildade terroristernas längtan tillbaka till inbillat och ärorikt muslimskt förgånget, som nu inspirerade deras drömmar om ett modernt kalifat med globala ambitioner. Det andra var nostalgin hos kulturpessimistiska franska intellektuella som i terrordåden såg en bekräftelse av Frankrikes och Europas förfall och oförmåga att hävda sig mot en civilisatorisk utmaning. Särskilt intressant är Lillas analys av Michel Houllebecqs roman ”Soumission” (”Underkastelse” i svensk översättning) som handlar om ett mjukt muslimskt maktövertagande i Frankrike. Märkligt nog utgavs boken den 7 januari, samma dag som massakern på skämttidningen Charlie Hebdos medarbetare ägde rum.

Tiden går obevekligt i en riktning. Jag kanske inte vill gå in i nästa halvår, till exempel, men vad jag än gör så kommer det att vara den 1 juli eller den 1 januari i morgon. Jag behöver inte ha något speciellt att oroa mig för just då. Men det nya halvåret kommer obevekligen.

Den ryske författaren Dostojevskij blev 1849 dömd till döden för att han deltagit i en socialistisk diskussionsgrupp, men benådades i sista stund. Han utsattes för en skenavrättning och skickades sedan till straffarbete i Sibirien. Senare berättar han att det mest outhärdliga med avrättningen var dödsögonblickets oundviklighet.

Filosoferna Sören Kierkegaard och Martin Heidegger beskriver den ångest, den inre kramp som kan komma av att tiden går framåt och vi hjälplösa sitter på lasset.

Det finns tre sätt att reagera på det outhärdliga nuet. Blicka tillbaka mot bättre tider, gå i inre exil medan det onda varar eller se framåt mot en möjlighet att återskapa något kanske ännu mer glänsande. Don Quijote fumlade med alla tre utvägarna.

Amerikanen Brad Gregory som nämndes ovan anser att kyrkan under mer än ett årtusende hade kristalliserat fram en sakramental världsbild baserad på evangeliet om Jesus Kristus. Det var en ganska harmonisk tid. Allt var visserligen inte bra, men det fanns ändå en ”complexio oppositorum” – en lycklig förening av motsatser. Själv har jag träffat ett par högt bildade personer som längtande blickar tillbaka till medeltidens tro och enhetliga världsbild. Gregory försöker på två olika sätt redogöra för varför detta tusenårsrike tog slut. Och vart ledde det hela? Jo, till detta ”hyperpluralistiska” mångfaldssamhälle som han så hjärtligt avskyr, och där särskilt universiteten spelar en negativ roll. Han omger detta samhälle med en svärm av negativa adjektiv – ”utan slut, förvirrande, ovälkommet, gangrenöst, hegemoniskt”.

Här kan det vara på sin plats att nämna något om Sverigedemokraterna som har en mycket mörk bild av vårt nutida samhälle. I partiets principprogram blickar man framåt mot ”folkhemmet”. Inte det folkhem som Per Albin Hansson talade om, nej, man har ”visionen om ett återupprättat (sic!) folkhem, där samhörigheten inte är baserad på klass- utan nationstillhörighet...” Vem skulle få bo i detta folkhem? Jo, enligt principprogrammet finns det en ”nedärvd essens” som till dels är gemensam för de flesta människor men som också är unik för vissa grupper eller den enskilde individen. Kopplingen görs inte direkt, men tanken ligger nära till hands att i folkhemmet hör äkta svenskar hemma, alltså personer som har ungefär samma ”essens”. Andra hör inte dit – de flesta invandrare, judar, samer, tiggare, HBTQ-folk, romer...

Kan detta folkhem uppstå i en värld, där många stora frågor måste lösas genom internationellt samarbete? Och där flyktingströmmarna kommer att öka? SD vill ju dessutom att vi ”omförhandlar medlemsskapet” i EU, som Sverige är så beroende av för sin handel. Nej. Men den nostalgiska längtan tillbaka till ett Sverige som aldrig har funnits och som inte heller kan skapas, kan ändå exploateras.

Är det här med myter något vi skapar för att härda ut? Ja, vi vill bringa reda i historiens myllrande komplexitet och göra oss en förståelig bild av den. Därför skapar vi oss myter om förgången tid och om vår egen.

Hur ser då vår egen nya västerländska ortodoxi ut, detta ”hyperpluralistiska” moderna samhälle? Jo, allt bygger på individualismen. Vi är kroppar som föds och dör ensamma, bortom detta livet finns ingenting och för att vara lyckliga behöver vi fånga dagen. Underbart är kort. Vi tycker fred är bra, för det är bra för affärerna. Det hela är egentligen självklart, ja, med tiden måste en sådan världsordning bli allenarådande.

Detta är enligt Mark Lilla också en myt. Vi behöver myter för att tro att vi förstår vår nutid, medan vi samtidigt slipper ta fullt ansvar för framtiden.

Våra indelningar – först kom romarriket och sen medeltiden och sen nya tiden till exempel – är bara hjälpbegrepp. Det är deras enda verklighet – men vi förtingligar dem, ger dem en realitet som de inte har.

Vi gör oss ständigt bilder av historien där några enkla begrepp eller en enda idé får makten över oss. Men tänk om historien utvecklas genom plötsliga utbrott som inte kan förklaras av någon ”plattektonik”, alltså med några få enkla begrepp. Tänk om dess komplexitet ofta övergår vår fattningsförmåga. Ändå är vi bara alltför medvetna om, slutar Mark Lilla, att det kraftfullaste revolutionära slagordet i vår tid är: Det var en gång.