Kultur

I Nabbs Oltrarno tätnar mystiken

Florens Artikeln publicerades
En av de trånga gatorna i Oltrarno, kvarteret där Florens vänder ryggen åt sin besökare. ”Här finns en integritet, lätt att respektera och uppskatta. Här finns också en mystik.”
Foto: Hanna Eklund
En av de trånga gatorna i Oltrarno, kvarteret där Florens vänder ryggen åt sin besökare. ”Här finns en integritet, lätt att respektera och uppskatta. Här finns också en mystik.”

Magdalen Nabbs 14 kriminalböcker om den överviktige polisen Salvatore Guarnaccia är ett perfekt sällskap när man reser till Florens bästa kvarter, Oltrarno, bortom turistträngseln, menar Stefan Eklund.

Ska ni resa till Florens? Då ska ni läsa Magdalen Nabb. Hennes lätt meditativa kriminalhistorier utspelar sig alla i den italienska renässansstaden med omnejd.

Florens är en av världens främsta turiststäder med närmare tio miljoner besökare varje år. Vill man slippa turistträngseln ska man ta sig över floden Arno och ge sig in i Oltrarno-kvarteren. Där finns florentinarna, där finns de bästa och billigaste restaurangerna och det är också där vi hittar Magdalen Nabbs hjälte (eller snarare anti-hjälte) Salvatore Guarnaccia, chef på den lilla polisstationen som (fortfarande) ligger alldeles intill monumentala Palazzo Pitti.

Jag har varit i Florens 10–15 gånger, alltid med Oltrarno som bas. Det är kvarter fyllda av italiensk renässansatmosfär – gamla stenhus, trånga gator, vespor som surrar förbi, en blandning av elegans och ruffighet som är betagande. Men också en frånvändhet. I Oltrarno vänder Florens ryggen åt sin besökare, där finns en integritet, lätt att respektera och uppskatta. Där finns också en mystik.

Vill jag återvända dit i tanken är Magdalen Nabbs kriminalhistorier ett utmärkt sätt.

Nabb, som dog av en stroke under en ridtur 2007, bara 60 år gammal, flyttade till Florens från England på 70-talet. 1981 kom hennes första deckare, ”Death of an Englishman”, som handlar om ett mord begånget i en lägenhet på Via Maggio, en gata full av antikvitetsaffärer som mynnar ut vid bron Ponte Santa Trinita (nästa bro österut är den berömda Ponte Vecchio).

Hennes debut imponerade, bland annat på kommissarie Maigrets skapare, Georges Simenon. Han skrev ett uppskattande brev till Magdalen Nabb och en vänskap inleddes som varade till Simenons död 1989.

Simenon och Nabb är besläktade berättare. Hos båda finns den lugna rytmen, de långa resonerande dialogerna, avsaknaden av ansträngd action och det i modern spänningslitteratur så vanliga sadistiska våldet. Huvudpersonerna – Maigret och Guarnaccia – är också tämligen lika. Möjligen är Guarnaccia något långsammare i både handling och tanke, ett drag Magdalen Nabb ständigt återkommer till som något sympatiskt.

Guarnaccia är liksom läsaren en gäst i Florens, han upplever staden med främlingens ögon.

Den överviktige Guarnaccia gör sig aldrig någon brådska. Han kommer från Sicilien, inflyttad till Florens med sin familj, den klokt tålmodiga och ständigt pastakokande Teresa och två söner. Det är en viktig dramaturgisk detalj. Guarnaccia är liksom läsaren en gäst i Florens, han upplever staden med främlingens ögon.

Magdalen Nabb hade omvittnat goda kontakter inom polisväsendet i Florens och oftast bygger hennes berättelser på verkliga fall. Kritiker i England förvånades ofta över att hennes internationella ryktbarhet uteblev. Donna Leons Venedig-deckare, som till sin karaktär påminner om Nabbs böcker, är till exempel betydligt mer kända. Till skillnad från Leon så finns inte Nabb översatt till svenska. Det är både synd och märkligt.

Hon hann skriva 14 böcker om Salvatore Guarnaccia. Jag har bara två kvar att läsa. Sedan börjar jag om.