Kultur

I Atwoods Gilead är hatet mot kvinnor totalt

bokrecension ,
Margaret Atwood tar ”Tjänarinnans berättelse” vidare efter succén med dramaserien ”The Handmaid’s Tale”, som baseras på boken.
Foto: Alastair Grant
Margaret Atwood tar ”Tjänarinnans berättelse” vidare efter succén med dramaserien ”The Handmaid’s Tale”, som baseras på boken.

Margaret Atwoods historia om kvinnorna i det fiktiva fundamentalistiska samhället Gilead tog en hel post-metoopublik med storm när den återaktualiserades. Recensenten Fedja Wierød Borčak har läst en uppföljare som gör intryck.

Gileads döttrar

ROMAN

Författare: Margaret Atwood

Översättning: Inger Johansson & Annika H. Löfvendahl

Förlag: Norstedts

Margaret Atwoods nya roman är en fristående fortsättning på ”Tjänarinnans berättelse”, en roman hon skrev på 1980-talet och som plötsligt blev aktuell på nytt när den blev till en populär serie på HBO. Den som fängslats av historien om tjänarinnan Offred kommer inte bli besviken på uppföljaren, som följer nästa generations kvinnor i den hänsynslösa teokratin Gilead. ”Gileads döttrar” är sträckläsning, både tack vare thrillerstämnigen och den brännande kvinnohatsfrågan.

Staten Gilead har inte förändrats nämnvärt. Den styrande klassen har lyckats bevara makten genom indoktrinering, hård militär och social kontroll och kontinuerliga utrensningar. Den kvinnliga befolkningen, vars enda livsuppgift är att gifta sig och föda barn, får inte lära sig läsa och skriva, utan ska helst ägna sig åt broderi. I Gilead är hatet mot kvinnor absolut: de hålls nere, fråntas alla basala rättigheter, stympas och dödas som insekter på grund av minsta tänkbara förseelse.

Handlingen består av tre kvinnors vittnesmål. Den mest intressanta gestalten som kommer till tals är Tant Lydia, chef för regimens kvinnorelaterade aktiviteter. Hon börjar efterhand tvivla på och i hemlighet motarbeta styret. Utöver henne följer vi en (något karikerad) kanadensisk tonåring och dottern till en av landets ledare. De tre historien vecklas så småningom ihop på ett invecklat sätt.

Vad ska det till för att välta en ultrafundamentalistisk, kvinnoförtryckande diktatur?

Atwood har uttryckligen försökt svara på frågan hur Gileads undergång skulle kunna se ut. Vad ska det till för att välta en ultrafundamentalistisk, kvinnoförtryckande diktatur?

Det ska sägas att Atwoods styrka inte alls ligger i maktanalysen, vilket gör att Gilead som ideologiskt projekt framstår som konstlat och klent. Framför allt är det vikten vid den militära kontrollen som primärt medel för att upprätthålla makt som känns föråldrad.

Följaktligen svajar svaret något på hur regimens ska övervinnas. Atwood gör mycket ut av att låta kvinnornas frigörelse gå genom deras skrivande. Via skrivandet kan de förfärligheter kvinnorna blivit utsatta för undfly den glömska de annars skulle falla i. På det viset översätts det tysta traumat till något materiellt som inte kan förnekas eller ignoreras och i samma process får kvinnorna själva en existens.

Det blir för idealistiskt och rosenrött

Detta är en legitim idé om den underbyggs ordentligt, men det lyckas inte helt här. Det blir för idealistiskt och rosenrött – särskilt i kombination med idén om att skriften, bara den blir tillgänglig för världen och avslöjar förtrycket, kan välta styret. Det är naivt.

Däremot ligger Atwoods oomtvistliga styrka i skildringen av kvinnans våldsamma erfarenhet. Tack vare sin särpräglade intensitet utgör historierna om Gilead ett slags destillat av kvinnors samlade tillvaro i världshistorien. Atwoods storhet som författare återfinns framför allt i hennes förmåga att skapa en nästan kroppslig påverkan på läsaren. Man får inte bara bevittna lidandet, utan man tar på sätt och vis även del i det. Det är mästerligt.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.