Hyllning till 1700-talets arbetare på glasbruket
I oxögat
Roman
Författare: Ida Andersen
Förlag: Polaris
Kring Eskil och Sissel har Ida Andersen skrivit en omfångsrik roman, ”I oxögat”. Eskil är daglönaren som avancerar till timmerman, Sissel pigan som drömmer om något annat, mera eget. Och det får hon: ett torp och hem som Eskil visserligen förärats av husbonn men byggt med egna händer, från syll till taknock. Men hoten och strapatserna och olyckorna är många innan tryggheten tar vid.
Detta är en hyllning till de arbetande människorna och goda hantverket. Det är samtidigt en berättelse om konkurrensen mellan bönder å ena sidan och å den andra de fattiga utan egendomar som tack vare överheten – här representerad av Koskull och Stael von Holstein – fick jobb på vad som skulle bli ett betydande glasbruk, Kosta. Tiden är tidigt 1740-tal, men konflikterna mellan bönder och arbetare tog inte slut där; det räcker att läsa Vilhelm Moberg. Inte heller mellan bönder och adeln, eller mellan småskalighet och industrialism. Mellan grödor och fabrik. Mellan det gamla och det nya, nästan moderna.
Didaktiskt framskriver Ida Andersen ett samhälle genompräglat av makt, klass och hierarkier. Eskil som bockar med mössan i hand drabbas konstant av villkoren för de lägsta. Det gör i det lilla även Sissel: spilld mjölk kostar. Bägge begår de dock en smärre klassresa, inte minst tack vare Eskil, den gode hantverkaren. Han kan knappt skriva sitt namn, men är ju trots allt en skicklig snickare. Marken är stenig, viljan stark. Lustigt nog kan man läsa romanen som ett försvar för såväl progressiva som konservativa krafter. Om född hade Karl Marx och hans teorier knappt haft någon chans.
Genom barnafödslar, tingsförhandlingar och personliga släktmöten håller författaren intrigen vid liv. Andersens öra för det dialektala står inte sagde Mobergs efter. Detaljkunskapen om såväl hyttan som kiselbärgningen, vitmossan som timringskonsten tycks för en fåkunnig kritiker äga bäring. Om motsättningarna mellan häxkonsterna och katekesen, den läkande naturkunskapen och det religiöst hävdvunna, vill man också tro att författaren har på fötterna.
Som dokumentarisk roman har ”I oxögat” garanterat ett värde. Och berättelsen om de tu – eller tre eller fyr – fängslar onekligen. Som litterärt verk är det nog ändå lite för pliktskyldigt, lite för fantasilöst, präktigt. Men genom oxögat ser de uppåtsträvande självaste himlen!
