Kultur

Hjärndöd action med glimten i ögat

Kultur

Dwayne ”The Rock” Johnson slåss mot jättemonster i medvetet dum storfilm med glimten i ögat. Löjeväckande och ganska kul, tycker Mats T Olsson.

Rampage – Big meets bigger

Action

I rollerna: Dwayne Johnson, Naomie Harris m fl

Regi: Brad Peyton

Om ”Rampage” kommit för sisådär trettio år sedan hade det varit en typisk direkt-till-videohyllan-film. En lågbudgetparentes med b-effekter, c-skådisar och d-dialog.

I dag kan samma slags film lanseras som kioskvältande storproduktion med superstjärnan Dwayne ”The Rock” Johnson i huvudrollen och hisnande specialeffekter. Ja, herrejisses.

Mycket går att anklaga ”Rampage” för, men inte att den har foten på bromsen. Inledningen är som en vulgär variant av slutscenerna i första ”Alien”, fast på steroider. Ombord en exploderande rymdfarkost jagar en mordisk jätteråtta efter en ensam överlevande forskare som försöker fly till räddningskapseln med en burk hemliga gen-experiment. Löjeväckande och ganska kul, symboliskt för vilken nivå filmen siktar på.

Intrigen som följer är som hämtad ur skräckgenrens slaskhink. Ett par av experimenten kraschar i ett vildmarksreservat i USA. Grön ånga (vad annars?) läcker ut och andas in av en apa, en varg och en krokodil vilket får dem att mutera till mega-storlek och utveckla ett par nya förmågor. Till exempel får vargen vingar, varpå The Rock utbrister exakt vad alla vi i publiken tänker, ”jamen SJÄLVKLART kan vargen flyga också”.

Muskelberget Dwayne Johnson är naturligtvis perfekt för den här typen av hjärndöd action med glimten i ögat. Han behandlar sina rollfigurer som sina träningspass. Går in för dem med hundratio procent, full av självförtroende och en nödvändig dos 10-talsironi som distanserar honom från 80-talets gravallvarliga motsvarigheter.

Betydligt mer skrämmande än de blodtörstiga monstren är dialogen, med repliker som ”när vetenskapen bajsar i sängen så är jag den de ringer för att byta lakan”.

I ”Rampage” spelar han David Okoye, en primatolog som anser sig ha mer gemensamt med vilda djur än människor. Hans bästa kompis är George, som också råkar vara ovan nämnda apa. Tacksamt nog kan David kommunicera med George, vilket manuset är snabbt på att utnyttja i diverse roliga (?) teckenspråksrepliker som bland annat inkluderar långfingret och det universella tecknet för penetration.

På tal om kommunikation: betydligt mer skrämmande än de blodtörstiga monstren är dialogen, med repliker som ”när vetenskapen bajsar i sängen så är jag den de ringer för att byta lakan”. I övrigt inbegriper handlingen ett ondsint forskningsbolag vars syn på etik är likvärdigt med manusets syn på intelligens. Poängen är egentligen bara att ge monstren anledning att attackera en amerikansk storstad (i det här fallet Chicago) så att vi i publiken ska erbjudas den ansenliga mängd betongkross som filmskaparna hoppas ger valuta för dagens dyra biobiljetter.

Som du kanske räknat ut är ”Rampage” inte särskilt bra, men den bjuder på ett par underhållande stunder av precis det medvetet korkade slag som filmskaparna avsett. Omdömet kan därför inte bli alltför lågt. Jag visar upp två långfingrar i betyg.