Kultur

Helen Flensburg: ”Det är ett riktigt maratonlopp”

Kultur Artikeln publicerades
Joachim Bäckström och Kerstin Avemo i Nyckeln till drömmarna.
Foto: Lennart Sjoberg
Joachim Bäckström och Kerstin Avemo i Nyckeln till drömmarna.

Nyckeln till drömmarna och Vox humana

Göteborgsoperan

Operor av Bohuslav Martinu och Francis Poulenc

Dirigent: Claire Levacher

Regi och scenografi: Ddavid Radok

Kostymdesign: Zuzana Jezková

Ljusdesign: Premysl Janda

Videodesign: Dalibor Fencl

Nyckeln till drömmarna (Tre fragment ur operan Juliette)

Musik av BohuslavMartinu

Libretto av tonsättaren efter Georges Neveux

Medverkande: Juliette, Kerstin Avemo

Michel, Joachim Bäckström

Försäljaren av minnen mfl., Anders Loretzson

Den gamle Torgny Sporsén

Den gamla, Marianne Schell

Flickan, Alice Påhlsson

Göteborgsoperans orkester

Vox humana

Musik av Francis Poulenc

Libretto, Jean Cocteau

Medverkande: Kvinnan, Kerstin Avemo

Göteborgsoperans orkester

De två enaktsoperorna har med nyskapandet som inspiration satts samman av David Radok inför premiären på Göteborgsoperan. Man anar ett visst sammanhang då båda kom till i mitten av 1950-talet och har människors illusioner som tema. Dock skiljer de sig åt genom att Martinus opera är surrealistisk medan Poulencs verk är realistiskt.

I Martinus ”Nyckeln till drömmarna” möter vi Michel som återvänt till en stad där han tror sig finna den kvinna han har förälskat sig i. Martin Bäckström övertygar med en ledigt klingande tenorstämma i denna nya värld där han träder in. Här har människorna har inga minnen utan lever i en förvrängd version av verkligheten där nuet är det enda som existerar. Anders Loretzson kommer påpassligt in som en försäljare av minnen. Det kan vara gulnade fotografier, hårlockar eller medaljer som Julietta (Kerstin Avemo) gärna förser sig med. I den absurda situationen försöker hon återskapa minnen som inte existerar. Hon vill minnas en kärlekssaga som aldrig har utspelats och gör det med fullfjädrad förvirring. I viss utsträckning kan jag ana samma desperation som i Korngolds ”Die Tote Stadt”. Men i den fyndiga scenografin med projektioner av Vilhelm Hammershöis mystiska målningar, och videoprojektioner som skildrar de uppdiktade minnena, blir den illusoriska verkligheten så surrealistisk att man alls inte kan se någon nyckel till dessa drömmar. Men med musiken, med sina ovanliga inslag av både solopiano och dragspel, dras man in i en fast struktur som ger plats åt det franska språkets melodi och som inte minst är orkestrerad med en väl utvecklad klangfärg med spår av postimpressionism och nyklassicism.

Kerstin Avemo i Vox Humana.
Foto: Lennart Sjoberg
Kerstin Avemo i Vox Humana.

Poulencs ”Vox humana” hör man oftast som ett kammarspel med inspelad musik, men här har Kerstin Avemo hela operaorkestern att samspela med. På scen finns kvinnan, ett bord med en stol och en telefon. All uppmärksamhet riktas mot telefonen och det samtal som utspinner sig mellan en övergiven kvinna och den man som lämnat henne. Hans fega avsked genom etern står mot hennes förtvivlan och försök att återskapa de lyckliga stunderna. Musiken är delvis eruptiv och ger en glimt av vad han har att säga, medan kvinnans kval är både synligt och hörbart. Hon har ofta självförberåelser och ånger i sina utsagor, vilket gör att jag oftast ser en attityd som numera är passé. Självförnekelse av den kalibern hör inte hemma i dagens kvinnoroll.

Kerstin Avemo står ensam på scen genom hela den 45 minuter långa akten. Det är ett riktigt maratonlopp, som hon har all heder av, men i längden blir det så dystert att man bara vill gå hem.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.