Helen Flensburg: ”Det är ett riktigt maratonlopp”
Nyckeln till drömmarna och Vox humana
Göteborgsoperan
Operor av Bohuslav Martinu och Francis Poulenc
Dirigent: Claire Levacher
Regi och scenografi: Ddavid Radok
Kostymdesign: Zuzana Jezková
Ljusdesign: Premysl Janda
Videodesign: Dalibor Fencl
Nyckeln till drömmarna (Tre fragment ur operan Juliette)
Musik av BohuslavMartinu
Libretto av tonsättaren efter Georges Neveux
Medverkande: Juliette, Kerstin Avemo
Michel, Joachim Bäckström
Försäljaren av minnen mfl., Anders Loretzson
Den gamle Torgny Sporsén
Den gamla, Marianne Schell
Flickan, Alice Påhlsson
Göteborgsoperans orkester
Vox humana
Musik av Francis Poulenc
Libretto, Jean Cocteau
Medverkande: Kvinnan, Kerstin Avemo
Göteborgsoperans orkester
De två enaktsoperorna har med nyskapandet som inspiration satts samman av David Radok inför premiären på Göteborgsoperan. Man anar ett visst sammanhang då båda kom till i mitten av 1950-talet och har människors illusioner som tema. Dock skiljer de sig åt genom att Martinus opera är surrealistisk medan Poulencs verk är realistiskt.
I Martinus ”Nyckeln till drömmarna” möter vi Michel som återvänt till en stad där han tror sig finna den kvinna han har förälskat sig i. Martin Bäckström övertygar med en ledigt klingande tenorstämma i denna nya värld där han träder in. Här har människorna har inga minnen utan lever i en förvrängd version av verkligheten där nuet är det enda som existerar. Anders Loretzson kommer påpassligt in som en försäljare av minnen. Det kan vara gulnade fotografier, hårlockar eller medaljer som Julietta (Kerstin Avemo) gärna förser sig med. I den absurda situationen försöker hon återskapa minnen som inte existerar. Hon vill minnas en kärlekssaga som aldrig har utspelats och gör det med fullfjädrad förvirring. I viss utsträckning kan jag ana samma desperation som i Korngolds ”Die Tote Stadt”. Men i den fyndiga scenografin med projektioner av Vilhelm Hammershöis mystiska målningar, och videoprojektioner som skildrar de uppdiktade minnena, blir den illusoriska verkligheten så surrealistisk att man alls inte kan se någon nyckel till dessa drömmar. Men med musiken, med sina ovanliga inslag av både solopiano och dragspel, dras man in i en fast struktur som ger plats åt det franska språkets melodi och som inte minst är orkestrerad med en väl utvecklad klangfärg med spår av postimpressionism och nyklassicism.
Poulencs ”Vox humana” hör man oftast som ett kammarspel med inspelad musik, men här har Kerstin Avemo hela operaorkestern att samspela med. På scen finns kvinnan, ett bord med en stol och en telefon. All uppmärksamhet riktas mot telefonen och det samtal som utspinner sig mellan en övergiven kvinna och den man som lämnat henne. Hans fega avsked genom etern står mot hennes förtvivlan och försök att återskapa de lyckliga stunderna. Musiken är delvis eruptiv och ger en glimt av vad han har att säga, medan kvinnans kval är både synligt och hörbart. Hon har ofta självförberåelser och ånger i sina utsagor, vilket gör att jag oftast ser en attityd som numera är passé. Självförnekelse av den kalibern hör inte hemma i dagens kvinnoroll.
Kerstin Avemo står ensam på scen genom hela den 45 minuter långa akten. Det är ett riktigt maratonlopp, som hon har all heder av, men i längden blir det så dystert att man bara vill gå hem.