torsdag 23 februari 2012
torsdag 23 februari 2012
Kultur 2010-05-14 | Uppdaterad 2010-05-14
Per Hagman återvänder och återanvänder i sin nya roman. Det är samma mörkerseende karaktärer, samma dunkla rum och lätt avskavda glitter.
Det finns personer som dras till det som i folkmun kallas dåligheter, och dåligheterna dras till dem. Droger, cynism, sex som gör ont och självdestruktivitet. Den massa som i vår matchar denim med denim och har funnit sin trivselvikt, men som inte skulle känna igen glamour om den så flyttade in på deras bäddsoffa från Ikea- den skymtar sällan ens i bakgrunden. Hagman ställer upp sina spelare och de okomplicerade, förnumstiga och konventionsbundna göre sig icke besvär.
Sophie växer upp i England, i galoppvärlden, bland avelshästar och Ascot, med en pappa som är jockey och uppfödare. Hennes familj är förmögen och van vid pressfotografer, inget materiellt saknas Sophie. Liksom alla Hagmans kvinnor är hon långbent med pojkhöfter och attraherar tidigt män -– Lolita som vi känner henne. Hennes superkraft och förbannelse. Hon flyttar till Paris för att studera men ägnar snart nätterna åt sådant som avhandlas i chockreportage om fotomodeller. Champagne, pragmatiska väninnor som låter sig utnyttjas som sällskapsdamer och knulldockor av rika män, cigaretter, knark.
Erik, den andra huvudkaraktären, växer upp i Västergötland och är brorson till Eddie Meduza. (Detta är extramaterial för alla som känner till västgötadialekten och/ eller raggarsvängen.) När hans politikerpappa skaffar en ny familj flyttar Erik med sin mamma till Stockholm och börjar arbeta på sunkhaket Tre Remmare. Snart bejakar han, som så många Hagmanska karaktärer genom romanerna, sin längtan bort och drar till Nice. Även Erik är typisk: androgyn, mjuk, lätt nervös och undfallande. Han försörjer sig på lite smålurendrejeri, dagsverkarjobb och, senare, som ett obligatorium från tidigare Hagman-romaner, manlig prostituerad.
När Sophie och Erik möts, känner de igen varandra genom sig själva. Själva romantiken tar inte lika stor plats som speglandet och den nyfunna möjligheten till en trygghet, en fast punkt, en famn, en hamn. De är mer som två vilsna små barn som hittar varandra i en stor, mörk skog, än älskande.
Deras första tid tillsammans är det skitjobbigaste i hela texten: eviga diskussioner och oavslutade meningar på ett abstrakt känsloplan där man bara vill ta tag i deras axlar och skaka Sophie och Erik och skrika ta vara på det här nu då, sluta älta! Det är som en transkription av ett alldeles autentiskt samtal mellan två mycket allvarliga och rädda deltagare, med alla oavslutade meningar och vindlande beskrivningar och frågeställningar återgivna irriterande exakt. Samtidigt är den förstås betydelsefull- de okomplicerade kan som sagt ställa in racken i redskapsrummet och gå och duscha.
Per Hagman har aldrig varit rädd för att vara banal i sina texter. Han gör liknelser och slänger in meningar som balanserar på pinsamhetens gräns, ibland väger de över på fel sida, ofta kommer han undan med det. Det är som att läsa en Harlekinroman och en god bok på samma gång- och märkligt nog mycket njutbart.
Gestaltningen i de tidigare romanerna haltade ofta, men där fanns nästan alltid någon liten detalj som räddade upp helheten.
Nu är det snarare detaljer som stör, och helheten fungerar. Tematiken är den samma, men författaren har utvecklats. Det i sig är intressant. Fascinationen för det rena, oskuldsfulla, naiva som obönhörligen skitas ner gäller kanske även författarens förhållande till själva skrivandet.
Bokens struktur är väldigt estetisk: snyggt betitlade noveller utgör kapitel, i sin tur indelade i fyra bokdelar. Varje går egentligen att läsa för sig. Och det kommer jag att göra, Vänner för livet växer på en och behåller greppet.
Kasten mellan Nice och västgötaslätten är bitterljuva, miljöer jag känner igen från ett annat håll. Vänner för livet är skriven med hjärtat i handen, banal och storartad i en fin kombination.
Rebecka Åhlund
Vet du någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt!
0702-566488
Madeleine Korneliusson
madeleine.korneliusson@bt.se
© Borås Tidning. Allt material på bt.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
