Ghost – en balansakt mellan sataniskt och sockrigt

Tobias Forge verkar däremot känna sig befriad i sin nuvarande inkarnation som ger honom chansen att röra sig. Till ”Con clavi con dio” byter han om till fotsid svart dräkt med ett rökelsekar. I början av den hårdare andra akten till röd kardinalsdräkt. Varenda mellansnack och den vita fracken med käpp i ”Jigolo har megiddo” visar tydligt att han vill vara underhållare lika mycket som undergångspredikant.

Just hur Ghost balanserar mellan hårdrock och pop, sataniskt och sockrigt, kontroversiellt och kommersiellt är speciellt och att döma av den blandade publiken en framgångsfaktor.

Sångaren som bytts ut till varje nytt album är en gimmick eftersom såväl de tre påvarna Papa Emeritus och nuvarande Cardinal Copia är Tobias Forge. Ghost är hans skapelse och envälde. Och han verkar ha rätt kul med sin skapelse.

De namnlösa gastarna, musikerna, har däremot alla bytts ut sedan skivdebuten för nio år sedan. Att dölja personerna bakom kåpor och hemliga namn visade sig inte bara skapa mystik utan gjorde dem även enkelt utbytbara, inte minst när bråk om ekonomi uppstod. Även om namn inte är viktigt i efterlivet är tydligen kön det, eftersom två musiker presenteras som Ghoulettes.

Ibland är det svårt att avgöra vad som är substans respektive pynt i musiken och bandmytologin, men frågan är också  om det spelar någon roll? Det är ju underhållande och välregisserat, om än något långdraget.

Till sist några ord om förbandet Candlemass, efter 32 år återförenade med Johan Längqvist som sjöng på debuten. Han är inte svenskarnas röststarkaste sångare så det blir råare versioner av 80-talsfavoriter och en låt från plattan som släpps den här veckan. Avslutningen med ”Solitude” är förstås blytung och nattsvart.