Gardell bjuder på onödigt mycket fars
Jonas Gardell
Genre: Humor
Var: Lorensbergsteatern, Göteborg
Publik: Slutsålt (797 personer)
Bäst: När det blir personligt
Sämst: Det uppskruvade tempot
Inför premiären av ”Queen of fucking everything” i Stockholm i början av året gjorde Jonas Gardell klart att showen skulle bli det sista stora projektet innan ”den stora vilan”, som han då uttryckte det i en intervju med Allt om Stockholm.
Gott så, men innan det blivit tal om någon vila tänker han uppenbarligen krama ur det sista ur konceptet. Utöver de redan klara speltillfällena på Lorensbergsteatern i Göteborg så har kalendern snabbt fyllts upp med ytterligare 32 datum och Gardell har nu fullt upp fram till mitten av december.
”Med andra ord, en perfekt spelplan för en artist som aldrig backat för det teatraliska och som här har han chansen att spela ut hela sitt register.”
Själv har han också konstaterat att ”när jag är färdig med ”Queen of fucking everything” borde den fan köpas in som åkattraktion på Liseberg!”. Och han är inte fel ute. Showen går från högt till lågt i en svindlande fart, via trams, barnsligheter, glitter, allvar, sorg och dramatik. Med andra ord, en perfekt spelplan för en artist som aldrig backat för det teatraliska och som här har han chansen att spela ut hela sitt register.
Men ju fler känslor och teman, desto större risk för manushaveri. Att den röda tråden tappas bort i jakten på färgsprakande storslagenhet. Just detta är också vad som händer under premiärkvällen i Göteborg. Framförallt inledningsvis när Gardell satsar allt på en rad förhållandevis enkla skämt som väl egentligen ska skapa energi men som snubblas bort i tempo och otydlighet. Det blir onödigt mycket fars, och ämnen utan riktig botten.
Så, en bit in i showen landar han slutligen. Monologen saktar upp och allvaret, de personliga berättelserna och vardagsbetraktelserna tillåts ta plats. Det är i kommentarerna om SD, livet, döden, barndomen och i transparensen som Jonas Gardell som bäst. Han behöver inte ta i från tårna utan bara av sig själv. Då fyller också sångnumren, vissa framförda av Gardell själv, men de flesta av Ulrik Munther eller andra i ensemblen, en mer självklar funktion.
