Kultur

Fulvacker nytändning från Markus Krunegård

Kultur Artikeln publicerades
Markus Krunegård.
Foto: Pressbild
Markus Krunegård.

Norrköpingssonen är tillbaka med ett album fyllt av förlorarromantik och poppärlor.

Markus Krunegård

Album: I Huvet På En Idiot, I En Bar, På En Ö, I Ett Hav, På En Ö, I En Bar, I Huvet På En Idiot

Bolag: OJOY

Genre: Indie/Pop

Fyra år har gått sedan förra soloskivan från Markus Krunegård. Han har varit öppen i intervjuer med att han varit utbränd, men nu har popsnöret från Norrköping fått en nytändning och har släppt fina låtar sedan början av året. Och nu har singlarna fått sällskap av fler sånger och bildat albumet med det osmidiga namnet “I Huvet På En Idiot, I En Bar, På En Ö, I Ett Hav, På En Ö, I En Bar, I Huvet På En Idiot”. Skivan är full med förlorarromantiska indiepop-dängor, något av Krunegårds varumärke, att romantisera det fula och konstiga och blanda med det fina.

För tio år sedan släppte han sitt första album “Markusevangeliet” och fick alla att sjunga om att suga blod i dansgolvshiten Jag är en vampyr. Sedan dess har svenska indiepopen blivit utrotningshotad och Krunegård fått ihop en ordentlig samling med klassiker. Klassiker som liksom inte känns som klassiker. De verkar blivit till av en slump i en halvslarvig nonchalans. De bara råkade bli medryckande. Som Korallreven & Vintergatan och Hela livet var ett disco.

Krunegård är fortfarande expert på fulvackra låttexter där rimmen knixas in så gott det går. Han formulerar sig elegant, smart och med glimten i ögat och kommer undan med rader som kan tyckas vara rent nonsens, men som i sitt sammanhang är briljanta. I radiohiten Oaoae vi förlorade, som han sjunger med Miriam Bryant, rimmas “Silja Line” med “va helt fine” och kommer helt klart undan med det.

En hel del magiska melodier och fyndiga rader trängs på skivan med det långa namnet och jag kan inte få nog.Tio låtar känns snabbt för lite. Det är ett pussel av låtar som inte direkt passar ihop, men helheten är kittlande. Feel good-låtarna Tur att vi lever samtidigt och Ringvägen sätts ihop med mörkare Fåglarna som tar oss till urskog och barndom och kilas in med humanistiska elektropoppiga Ben, kött & känsler.

Jämfört med hans äldre musik är detta mindre pretentiöst, lite lösare och lite ljusare. Det jag kan sakna är det rent finstämda som han är så bra på i exempelvis Askan är den bästa jorden och ibland blir jag trött på ältandet i varje låt. Men överlag är Krunegårds nytändning medryckande och underhållande. Och en ständig balansgång mellan gräsligt och vackert.