Frustande yra och bråda djup hos Byggmästar
Alltsedan debuten 1987 har Eva-Stina Byggmästar utmejslat en helt egen ton. En som handlar om antiteser; yta-djup, gammal-ung, sprudlande lekfullt-bistert allvar. Kanske är kontrasten allra störst mellan den till synes naiva och glada ytan och allt som rör sig på djupet. En skör balansgång som Byggmästar till fullo behärskar.
”Detta är inte hållbart. Ett liv, en dikt som inte vågar utsätta sig är av intet värde.”
För det är allvarliga saker det handlar om; dikten och därmed också livet. I första avdelningen möter vi ett diktjag som samlar livet i en holk, drar in allt från halsdukar till hyvelbänkar. Som sedan bäddas in i ejderdunstäcken. Livet – och dikten – skyddas.
Detta är inte hållbart. Ett liv, en dikt som inte vågar utsätta sig är av intet värde. Därför tar diktjaget på sig störtkrukan – förvisso väl vadderad – och ger sig ut. Bland naturlyrikens alla sammetsblomster, rallarrosor och annat skört och smått. Som ändå har en styrka.
En farfar finns som diktjaget alltmer liknar. Härliga bilder kring radioapparater, ansiktet som i spegeln som blir diktjaget själv. Upprepar dikten sig? Upprepar livet sig? Sådant kan man inte låta bli att fundera över.
Kanske finns också en önskan att bli mer sparsmakad, mer återhållsam. Som vadarfågeln i sista avsnittet som långsamt och försiktigt hushållar med rörelse och röst.
Hoppas inte, just Byggmästars pendlande mellan frustig yra och bråda djup gör henne till den hon är. En sann poet.
