Från krigets Syrien till småländska Åseda
Det finns historier vi hört förr, och det är okej, de kan berättas på nya sätt eller unika sätt. Sedan finns det ovanligare berättelser. Inte för att de inte finns där ute, utan för att de mindre ofta tecknats ner och berättats och nått läsare. En berättelse som Khaled Alesmaels, om en man som flyr från krigets Syrien och så småningom hamnar på en flyktingförläggning i Sverige, är en sådan. Och jag tänker att vi mer än någonsin behöver läsa och höra historier som denna, i en tid när människor på flykt mäts i volymer och förvandlas till någon sorts homogen entitet att ”våga ta debatten om” istället för att betraktas som det de är: mänskliga individer i en extrem och ofta omänsklig situation.
””Selamlik” berättar om de där bilderna som flimrar förbi på nyheterna”
”Selamlik” berättar om ett samhälle i upplösning, korruption, katastrof. De där bilderna som flimrar förbi på nyheterna utan att vi egentligen ens reagerar längre. Men Khaled Alesmael lägger till ett raster av människa. En människa som ligger med folk på hamam, skaffar en liten hundvalp, försöker få tiden att gå medan han väntar på klartecken från människosmugglaren. En svindlande väv av nu och då, minnen och ett starkt presens, sex, fantasier och mardrömmar och helt vanliga drömmar om ett normalt liv. Ofta hjärtekrossande, ofta med en dråplig humor. Persongalleriet är rikt och fantastiskt beskrivet.
Jag kan inte arabiska, men tänker ofta på hur svenskan bara i jämförelse med engelskan är ett ganska kargt språk. Arabiska blomstrar, vindlar, målar. Det gör ”Selamlik” till en speciell läsupplevelse rent språkligt. Översättningen tvingar fram nya lösningar och tar språket åt alla möjliga håll. Det är spretigt på ett vackert sätt, överraskande och utvecklande. Svenska språket stretchas ut, knådas och gräddas i nya temperaturer.
