Kultur

Fotografen som alltid såg Borås

Kultur Artikeln publicerades
Jobb för New York Times Magazine.
Foto: Lars Tunbjörk
Jobb för New York Times Magazine.

Det här är svensk fotohistoria – inte bara en bok för dem som tycker om Lars Tunbjörks fotografi, skriver recensenten Jan Almlöf.

Lars Tunbjörk hade den för fotografer så nödvändiga blicken – men där andra tittade så såg han. Något. Och fann det värt att lyfta kameran. Drygt 250 av hans bilder finns nu samlade i boken ”Lars Tunbjörk – Retrospektiv” (Bokförlaget Max Ström). En bok gjord utan fotografens medverkan om än han är närvarande på varje sida. Han dog hastigt 2015, 55 år fyllda.

bokrecension

Lars Tunbjörk – Retrospektiv

Redaktörer/textförfattare: Maud Nycander, Göran Odbratt, Kathy Ryan.

Förlag: Max Ström

Visa mer...

Året innan hade han dock påbörjat arbetet med en bok som skulle vara en sorts mellanspel, kanske halvvägs kommen i karriären efter tiotalet gjorda böcker. Hustrun Maud Nycander, fotograf och filmare, fann sig plötsligt stå där med en halv miljon negativ och bestämde sig för att fullfölja arbetet med denna sista bok, som kan ses som ett fotografiskt testamente.

Han sade själv mer än en gång att alla hans bilder handlar om födelsestaden Borås.

Efter karriären som pressfotograf på Borås Tidning, Stockholms-Tidningen, Aftonbladet och Dagens Nyheter blev Tunbjörk mer och mer sin egen fotograf, nyfiken på den lilla världen. Varför inte gräva där man står? Han sade själv mer än en gång att alla hans bilder handlar om födelsestaden Borås. Och så är det nog lätt att se på dem. Om man vill.

Borås 1994.
Foto: Lars Tunbjörk
Borås 1994.

Tunbjörk rörde sig gärna med sin kamera i miljöer där det tycks råda en sorts estetiskt undantagstillstånd. Grälla färger, stel arkitektur, knepiga byggen. För att inte tala om människorna. Det gäller vare sig bilderna är från Skara Sommarland eller i stadslandskapet. I bilderna händer allt, och inget. Det är människans banala platser som bildar fond till de vardagligheter som utspelar sig. Ibland en omedelbar iakttagelse av någon som rör sig och plötsligt harmonierar med omgivningens andra beståndsdelar. Som betraktare ler man gärna, igenkännande, men förundras säkert ibland inför det som bilderna visar. Vad vill fotografen visa med detta? Vad såg fotografen? Visa hur det kunde förhålla sig, där och då, ett ifrågasättande, en lågmäld kritik, en undran? Eller bara oförställd glädje över ännu en fulländad bild. Titta hur det kan se ut!

Bilder som tablåer ur tillvarons skådespel.

Skara sommarland, 1991.
Foto: Lars Tunbjörk
Skara sommarland, 1991.

Jag hade nöjet att känna Lars Tunbjörk litegrann, våra vägar korsades med regelbunden oregelbundenhet. Då pratade vi gärna fotografi, andras och hans egen. Han berättade en del om hur han såg på sitt bildskapande. Men mest tyckte jag det verkade som om han ville överlåta bedömningen till betraktaren.

Ibland väcktes inför Tunbjörks bilder en fundersam invändning kring huruvida han kritiserade en del av de människor som figurerar i fotografierna. Pekar han finger, gör han sig rolig på andras bekostnad? Samma sorts invändningar som Martin Parr och Nick Waplington ibland får höra. De två är engelska fotografer som arbetar i liknande stil och med samma motivområden som Tunbjörk.

Frågetecknen är berättigade, men nej, Tunbjörk pekade aldrig finger. Han hade snarare, tror jag, en ömsint syn på det alldagliga, det absurda, det fula, det roliga. Det banala! Kul, ja. Men ofta också lite sorgligt, eller kanske snarare med ett mörkare stråk. Det är lätt att ta sig förbi ytan, det första intrycket, för att stanna och ta sig förbi till nästa lager. Rent av ställa sig frågan, vad gör jag själv, hur ser jag själv ut. Hur ser min plats i tillvaron ut? Egentligen! Kalla det självreflektion.

Lars Tunbjörk 2008.
Foto: Jessica Gow
Lars Tunbjörk 2008.

Lars Tunbjörk arbetade i en dokumentär tradition, men med sin egen estetik. Det som visas är ofta rörigt och stökigt, och kompositionen förefaller ofta spontan, ögonblicklig, inte överdrivet noggrann – gyllene snittet, jaja, visst, men det är väl inget måste... Men naturligtvis är varje utsnitt noggrant valt – en estetik som ska spela mot innehållets estetik.

Det är en rejäl bok, stor och tjock och tung. Enkel formgivning med en bild på varje sida, ingen över mittvecket (utmärkt!) Ordningen är kronologisk med spänstig rytm.

Göran Odbratt, författare och vän till Lars Tunbjörk, har skrivit huvudtexten, en minibiografi där fotografen kläs både av och på. En fin text som bildar en utmärkt bakgrund till hans fotografi. För den som inte är så bekant med Lars Tunbjörks bildvärld rekommenderas att läsa texten först efter att bilderna betraktas. Sedan kan man med fördel titta på bilderna igen – se dem.

Det här är en bok inte bara för dem som tycker om Lars Tunbjörks fotografi. Den hör även hemma i bokhyllor hos dem som gör gällande att de är intresserade av svensk fotohistoria. Det är en utmärkt retrospektiv med ett vitalt urval av alla de kända och kanske bästa ”tunbjörkarna”.

I samband med att boken presenterades öppnade Tunbjörklandet – blicken från sidan, en stor retrospektiv utställning på Fotografiska i Stockholm. Den pågår till 2 december. Rekommenderas!

fakta

Lars Tunbjörk – Retrospektiv

Boken innehåller bland annat bilder ur projekten/böckerna Landet utom sig (1993) (Tunbjörks genombrott). I love Borås, Kontor, Home, Dom alla, Vinter.

I boken finns också Gränslösa bilder, tagna samtidigt som han arbetade som pressfotograf. Och då fortfarande i svartvitt.

Visa mer...