Kultur

”Förlovningen” är en komisk njutning

Teater Artikeln publicerades
Tova Magnusson, Rasmus Luthander och Electra Hallman i ”Förlovningen”.
Foto: Sören Vilks
Tova Magnusson, Rasmus Luthander och Electra Hallman i ”Förlovningen”.

Fars är svårt, men på Dramaten får man till en fullträff med Georges Feydeaus ”Förlovningen”, tycker Stefan Eklund.

Fars är ett precisionsbygge. Det ska gå fort, det ska vara lätt att följa med och det ska vara roligt. Allt detta finns hos uppsättningen av farsmästaren Georges Feydeaus ”Förlovningen” från 1894 som för närvarande spelas på Dramatens lilla scen. I regissören Ellens Lamms händer har den blivit en komisk njutning från början till slut, och på vägen lyckas den säga något allmänmänskligt, ja, nästan existentiellt.

Handlingen har den sanna farsens alla kännetecken. Nattklubbssångerskan Lucette har fått tillbaka sin älskare Bois-d’Enghien, är lycklig över det men vet inte att Bois-d’Enghien har planerat att förlova sig samma kväll, med en annan kvinna, Viviane. Denna förlovning förmår inte Bois-d’Enghiens för sitt liv att avslöja för Lucette, det skulle krossa hennes hjärta, och här finns hela dramat – hur Bois-d’Enghien med alla medel försöker hålla Lucette ovetande om det kommande sveket. Det blir inte lättare av att Lucette bjuds in att sjunga på förlovningen, ovetande om vilka de är som ska förlovas.

Tillkommer gör ett antal rollfigurer som komplicerar händelseutvecklingen ytterligare med sin relation till Lucette: bland andra en kärlekskrank syster, en mes till före detta man, en latinamerikansk friare, en förhoppningsfull författare av sånger – alla dras de in i den härva av missförstånd och lögner, ja, mest lögner, som driver ”Förlovningen” framåt.

Maia Hansson Bergqvist, Omid Khansari, Janna Granström, Magnus Ehrner och Rasmus Luthander i ”Förlovningen”.
Foto: Sören Vilks
Maia Hansson Bergqvist, Omid Khansari, Janna Granström, Magnus Ehrner och Rasmus Luthander i ”Förlovningen”.

Ellen Lamms regi är ett under av tydlighet. I Rikke Juellunds öppna och vackra scenografi låter hon den samspelta och skickliga ensemblen, alla uppenbart djupt lojala med uppsättningens idé, excellera i komiskt och exakt spel. De två bärande rollerna som Lucette och Bois-d’Enghien görs övertygande av Maia Hansson Bergqvist och Rasmus Luthander. Maia Hansson Bergqvist förflyttar sig snabbt och trovärdigt mellan kärlekskrankhet och beräknande hämndgirighet. Rasmus Luthanders roll är den som förmedlar kontakten mellan salong och scen – han förklarar sin prekära situation för oss i publiken med jämna mellanrum, inbjuder oss att lida med honom. Luthanders timing och fysiska spel – han agerar verkligen med hela kroppen – i rollen som den förtvivlat ljugande Bois-d’Enghien är sensationellt bra. Vi ser ett komiskt genombrott.

Uppskattningen av Georges Feydeau har varierat sedan hans skrev sina farser kring förra sekelskiftet (han dog 1921). Idag betraktas han med rätta som en klassiker och en föregångare. Och när han spelas som här, kliniskt rent från publikfrieri och ironiska blinkningar åt samtiden, får vi också en tidlös bild av människan som låst i konventioner och hierarkier, där kärleken är förvandlad till ett medel snarare än ett mål. En bild vi behöver skratta åt för att stå ut med. ”Förlovningen” på Dramaten låter oss göra det.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.