Kultur

Folktrons mylingar är skräckväsen som lever

essä ,
Små spöken som skräms?
Foto: JANERIK HENRIKSSON / TT
Små spöken som skräms?

De små spökbarnen mylingarna är tillbaka i vår kultur men på våra villkor. Deras ursprungliga skick tycks alltför skrämmande. Kulturskribenten och bibliotekarien Urban Jarvid tar med oss i mylingarnas fascinerande kulturhistoria.

När jag flyttade till Finspång kunde jag inte tänka mig att jag bosatte mig i ett mylingnäste. Johan Birath räknar i ”Spöken i Östergötland” (2004) upp inte mindre än åtta mylinghistorier som ska ha ägt rum i kommunen. De små spökena har visat sig som upptågsmakare och slagskämpar eller skrämt folk i största allmänhet. Det finns också en variant på berättelsen om skomakaren som nattade över i ett hemsökt rum och råkade en myling där. Genom att ifrågasätta hur mylingen fått plats i den lilla byttan lurade han den att krypa tillbaka igen och lade sin syl över. På så sätt förseglade han gömslet med stål.

​Mylingar har man för den delen ryst åt i hela Sverige även om de haft andra namn i vissa landsändar. I Skåne kallades de exempelvis myringar. Myling tycks ha varit det dominerande namnet i större delen av Götaland och att det är det namnet som nu är den ”rikssvenska” benämningen är möjligen Astrid Lindgrens fel. Det var märkligt tyst om dem i kulturen med ett undantag: Emil i Lönneberga kryper vid ett tillfälle ut genom snickarbodens rökgång och skrämmer slag på Lina som sitter och vänslas med Alfred. Hon skriker att hon ser en myling. Det är antagligen så de flesta som skriver om mylingar idag först kommit i kontakt med dem. För nu skrivs det om mylingar! Mer om det snart.

Mylingen behåller inte alltid ett spädbarns gestalt utan kan växa upp till en stor gast eller rentav en glo-so.

​Enligt oundgängliga Bra Böckers Hexikon är en myling ”vålnaden efter ett lönnmördat, oäkta och odöpt barn. Varelsen förekommer i många svenska folksägner, som alltid slutar med att den brottsliga modern röjs eller dör, det förekommer att mylingen dansar henne till döds. Mylingen behåller inte alltid ett spädbarns gestalt utan kan växa upp till en stor gast eller rentav en glo-so.”

​Att alla Biraths exempel inte passar in det mönstret är en påminnelse om att gränsen mellan olika folktroväsen kan vara flytande. De har nämligen traderats på annat håll och då handlat om det vagare spökbegreppet gastar. Gast är också vad mylingen kallats i Svealand.

​De längre, mer renodlade mylingberättelserna är hur som helst just så grymma och har en moralistisk innebörd. ”Han var det onda samvetets folktroväsen framför alla andra” skriver Ebbe Schön i ”Älvor, vättar och andra väsen” (1986).

I Amanda Hellbergs ungdomsbok ”Jag väntar under mossan” (2012) är det delvis en myling som för ordet. Hellberg följer sägentraditionen och låter mylingens frid vara beroende av att den får ett namn och sin hämnd. Matilda, bokens hjältinna, ger den namnet Alfred. Hon påstår själv att det är efter Hitchcock men eftersom även Hellberg troligen förknippar mylingar med drängen Alfred är det mycket möjligt att det är han som – ursäkta uttrycket – spökar.

Författaren Therese Söderlind.
Foto: Leif R Jansson / TT
Författaren Therese Söderlind.

​I ”Vägen mot Bålberget” (2013) av Therése Söderlind hörs ett klagande skrik från skogen. Ordet myling används inte men tjutet anses komma från ett mördat barn som inte får frid. Mot slutet av boken visar det sig uppstå när vinden blåser genom två björkar med sammanvuxna kronor. En ung kvinna fäller den ena björken och anser därmed att barnet fått frid. Hon skiljer alltså inte på ljudets fysiska orsak och den tillskrivna övernaturliga förklaringen.

​Även skräckmästaren John Ajvide Lindqvist har intresserat sig för mylingar.

​Tredje delen av Åsa Larsson och Ingela Korsells serie Pax heter ”Mylingen” (2015) och kan mycket väl vara den första svenska barnboken med en myling som antagonist. Det är en tilltufsad spökflicka som hugger omkring sig med den stora sax som förseglat hennes hemliga viloplats. Dessutom har hon en övernaturlig metod att kväva andra barn. Hon får frid när de båda unga hjältarna lyckas lägga hennes kvarlevor i vigd jord.

​Även skräckmästaren John Ajvide Lindqvist har intresserat sig för mylingar. Två sådana är med i novellen ”Våran hud, vårat blod, våra ben” från samlingen med samma namn (2016).

Mylingarna spelar en något mindre roll i förhållande till sin spökande far och det mörka arv han lämnat efter sig men i slutet träder de fram i en makaber hämnd- och räddningsaktion. John Ajvide Lindqvist har kallat den novellen det otäckaste han skrivit.

Enligt en uppgift som brukar återges i Ebbe Schöns böcker var barnamord den vanligaste orsaken till att dödsstraff utmättes under 1600- och 1700-talen. Kanske var 1700-talet mylingarnas verkliga storhetstid. Det var åtminstone då skräcken för barnamord var som störst. Barnamörderskan efterträdde häxan som bilden av den värsta tänkbara kvinnan. Detta och mycket annat som belyser mylingarnas bakgrund står att läsa i Inger Lövkronas ”Annika Larsdotter – barnamörderska: kön, makt och sexualitet i 1700-talets Sverige” (1999). Boken är koncentrerad kring ett enskilt fall – Annika Larsdotter som dömdes 1765 – men redogör översiktligt för ytterligare sju processer för att tydliggöra mönstret. Samtliga fall inträffade i Västergötland på 1700-talet.

​Lövkrona går hårt åt förställningarna om grogrunden för mylingberättelserna. Tidigare hade folklorister och historiker ansett att det fanns ett stort mörkertal för barnamord i gångna tider. Lövkrona argumenterar för att det praktiskt taget var obefintligt. Ingen av de kvinnor hon studerat hade i praktiken en chans att komma undan. Skräcken för barnamord skärpte den sociala kontrollen. Människorna bodde trångt. Inte sällan delade den havande säng med andra kvinnor. Det gick i regel rykten om dem redan när de var i femte månaden. Lövkrona visar att även de som i rätten sade sig inget ha vetat antagligen haft goda aningar men av olika anledningar låtsades som ingenting. När barnet väl var framfött och undangömt ansattes modern av hårda frågor, bröt ihop och bekände.

Möjligen var det lättare att gömma undan mördade barn i 1800-talets framväxande städer.

​Två förbehåll kan göras: för det första studerar Lövkrona just de som åkte fast. Det är å andra sidan svårt att tänka sig en rimligare metod. För det andra ägnar hon sig helt och hållet åt bondesamhället. Möjligen var det lättare att gömma undan mördade barn i 1800-talets framväxande städer. Dock känns det rimligt att anta att mylingar i första hand var ett landsbygdsfenomen.

​I slutet av boken diskuterar Lövkrona kvarlämningar efter spädbarn som hittats på oväntade platser, såsom inmurade i väggar och stenmurar eller nedsmugglade i familjegravar. Hon hänvisar till forskning som visar att de flesta av dessa foster var ofullgångna och drar slutsatsen att det är fråga om dödfödda, fördrivna foster, sena missfall och liknande men att resterna ändå behövt skaffas undan på ett värdigt sätt. Den folkliga rädslan för barnamord har sedan gjort att sådana fynd satts i samband med mylingar.

I vår tid har skräck- och fantasygenrens uppsving lett till ett ökat behov av monster och ett större intresse för våra förfäders rädslor. Samtidigt är det som om mylingarna likväl är för otäcka. De nya böckerna förhåller sig ganska fritt till sägnerna. Brottet har mildrats. Inget av barnen är mördat av sin biologiska mor. I ”Jag väntar under mossan” och ”Våran hud, vårat blod våra ben” är det fadern som dräpt dem. Flickan i Pax-serien är ett vanvårdat barnhemsbarn.

​Det är bara barnet i ”Jag väntar under mossan” som faktiskt var ett spädbarn när det mördades. De andra hade sannolikt namn och var – om det spelar roll i berättelserna – antagligen döpta. De var alltså inte fullt så utelämnade som ett nyfött barn. På det sättet påminner förloppet mer om vår tids familjetragedier och barnen liknar mer de spökbarn som förekommer i skräckfilmer.

​Jag har här förbisett ”Vägen mot Bålberget” eftersom den mylingen mest finns i romanfigurernas huvuden men även där anses det vara faderns fel att det gått illa.

​Därmed slipper läsaren förhålla sig till utsattheten hos barnamörderskorna. De var unga. I Lövkronas studie var de mellan 16 och 25 år. Annika Larsdotter var ganska typisk med sina 18 år. Det fanns andra i deras närhet som fött oäkta barn så det var knappast det i sig som skrämde. Däremot var relationen skamlig: barnafadern var gift och i flera fall i annat överläge såsom hennes husbonde eller förmyndare. Blodskam förekom och det var inte på hennes initiativ.

Skomakarhistorien vi inledde med finns i en ruskigare variant där det är tre mylingar som sjunger att de väntar på sitt ännu ofödda syskon.

Anledningen till att det länge var så tyst om mylingarna kan vara att de försätter oss i en svår moralisk sits. Vi kan varken försvara brottet eller fördöma mörderskorna. De gamla historierna hade en tydlig moral. Skomakarhistorien vi inledde med finns i en ruskigare variant där det är tre mylingar som sjunger att de väntar på sitt ännu ofödda syskon. Denna historia demoniserar alltså den unga lättsinniga kvinnan som obekymrat skaffar undan sin avkomma och bolar vidare. Den andra typiska historien handlar om en myling som dansar ihjäl sin moder på hennes bröllopsfest. En stark varning till unga kvinnor att deras ungdomssynder alltid kunde komma ikapp dem. Att mylingarna i regel är gossar är nog ingen tillfällighet. Mylingens huvudsakliga funktion tycks vara att bekämpa och bestraffa kvinnlig sexualitet.

I kampen för sexuell frigörelse, fri abort och rätt till preventivmedel har dessa historier inte passat in. Att vi talar om mylingar igen betyder inte att vi törs släppa fram dem helt. De är fortfarande för skrämmande för oss.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.